Så stissig idag. Anitha ställer ut på Formex-mässan och jag är nog lika nervös som hon. Så jävla ballt av henne att gå sin egen väg. Få en idé och förverkliga den. Gå på nitar, lösa problem och omöjligheter och komma vidare och framåt. Hon kommer göra oss rika. Ser mycket fram mot det. Vad gör man som rik?
Tänker mig att jag såklart ändå vill arbeta. Men inte nio till sex. Kanske… Säg tio till halv tre. Nån lunch som man måste förbereda sig inför. Och sen fri lek på kontoret. Jag ÄR ingen arbetare på det sättet. Menar inte att jag jobbar så lite som möjligt. Men vet att jag har en kreativ lucka som bara är öppen på förmiddagen. Ett par timmar är jag BRA. Resten av tiden är jag… inte lika bra. En idé som jag kommer på under fem minuter en förmiddag kräver fyra timmar på eftermiddagen.
Morfar gick upp halv fem på morgonen när han var aktiv. Läste en bok (!), skötte korrespondensen och skrev såklart på egna böcker. Vid tio hade han gjort sin arbetsdag. Och var ledig resten av dagen.
Anitha. För jävla duktig. Jag. En lallare.
Alex – brorsan – är så otroligt rädd för döden. Tänker på den många stunder varje dag. Och gör en grej av att jag inte gör det. Säger att jag är för dum för att ha dödsångest. Att om jag begrep mer så skulle jag må skit jag också. Så är det möjligen. Jag funderar inte så mycket. Men är hellre för korkad – om det nu är så – än mår skit.
Jag är visst rädd för döden. Men inte min egen. Jag struntar helt i den biten. Tror på Gud och litar på att det kommer bli bra sen. Jag är bara rädd för döden för andras skull. Eller. Indirekt för min egen skull. Jag är rädd för min sorg när de jag bryr mig om dör. Det är den enda aspekten av döden som skrämmer mig. Andras död. Och min växande ensamhet.
Ju fler som dör i ens närhet desto mindre har man väl att leva för, antar jag. Och för varje person som dör skrattar man mindre. det har jag redan märkt i mitt eget liv. Skratten BLIR färre. Även om de fortfarande är många märker jag att kolsyran försvinner. Man blir till slut avslagen. Ett glas med ostbågig hinna på med någon centimeter cola i botten som smakar smält isglass. Dagen efter festen. Det är där vi kommer hamna. Och det är det jag är rädd för. Inte mitt eget insomnande.
Jaha.
Äntligen är det klart! Top Hats första värvning heter Alexandra Brundin Urisman. Ett riktigt supersnille. Jurist i grunden. Och sen pr-arbetare på Prime PR. Och nu stjärna på Top Hat.
Och när jag säger ”värvning” larvar jag mig lite. Den dagen Top Hat nämns i samband med ”värvning” och ”superkreatör” och sånt har vi misslyckats. Top Hat kommer underifrån och jobbar bara med rising stars – aldrig med mätta reklambyrå-ärslen.
Alexandra Brundin Urisman är en rising star. Bra!
Anitha håller på med nån diet. Fastar fem dagar och äter buljonger och skit. Det funkar uppenbarligen. Hon börjar bli tajt som en jäkla tiger. Kan klämma ihjäl ett bältdjur mellan skinkorna. Hela hennes grej har fått mig att också fundera över mitt eget kalori-intag. Särskilt eftersom jag har fått laga mat till bara mig själv. Så vad har det blivit? Gorbys! Har räknat på det där och kommit fram till den ultimata dieten: Schulmans Gorby- och tårta-diet. Och nej, det här är inte trams. Jag har räknat hem alltihop.
Så här. Igår åt jag en prinsessbakelse. 200 kalorier. Sen åt jag en Gorby med ost på – 350 kalorier. Drack kaffe och Coke Zero. Det var allt!
Att gå ned i vikt handlar inte om att äta så jävla nyttigt. Det handlar om att äta mindre portioner – mindre mängd. I det här jävla samhället där en muffin är stor som en handboll och där grundstorleken på en chipspåse är 300 gram (När jag var liten var 300 gramspåsar ”Partypåse”) är det klart att folk blir feta. Det finns ingen… Det finns ingen återhållsamhet! Det finns inget gyllene snitt där man är NÄSTAN nöjd – där man är NÄSTAN mätt. I det här samhället ska alla behov fyllas till bredden. Det är äckligt.
Mitt råd är: ät vad fan ni vill. Men ät inte så mycket! Hej!
ingenting får en sköning ha ifred. I alla tider har Anitha ”lånat” min rakhyvel för att… ja ni vet. Hoa. Rakat ställen som aldrig sett dagsljus. Så hittar jag hyveln i duschen. Där ligger den och rostar och jag tar upp den och jag ser spår på den – ”DNA” om man säger – och tvingas kasta den. Och köpa nytt.
Så häromveckan köpte jag en rakapparat från Gillette. Men inte ett sånt där monster utan en smäck liten maskin. Fusion proglide styler. Och tänkte att jag har löst problemet. ”Den här är min, bara min” tänkte jag. Tills jag hittade den stående på handfatet. Där den aldrig brukar stå. Fick hjärtrusning. ”Vad har du gjort med min maskin?” skrek jag. Det blev tyst. Inget svar. Och jag fattade. Såg det framför mig. Min stackars maskin… Fy fan.
Nu undrar jag: Vad kan en kille göra för att få ha sina rakdon FÖR ANSIKTET i fred??? Kanske ska jag raka ärslet med den en gång och göra det känt för Anitha? Kanske vill hon då inte använda den? Vad annars? Har ni tips?
En vädjan till tjejer: vi killar har inte så mycket grejer i badrummet. Men de MYCKET FÅ grejer vi har kan ni väl snälla rara söta låta vara?
Fick en fråga i en intervju häromdagen om vad som gjort mig framgångsrik. Kan inte riktigt se mig själv som framgångsrik, såklart. Det skulle se äckligt ut. Kännas äckligt. Det är sånt Blondinbella går runt och hojtar om. ”BLA BLA BLA. Jag är såååå framgångsrik och ALLA borde bli som jag och BLA BLA BLA”. Spyr på sånt där.
Men skitsamma. Jag ville i alla fall ge något svar. Och kom att tänka på Mats. Dicken. The Dickelizer. Grandmeister Dickman. The big Dick! Om någon har gjort mig framgångsrik så är det han. Och det var väl egentligen det frågan mynnade ut i. Att om man vill bli framgångsrik ska man knyta täta band med någon som KAN grejerna. Försöka göra sig oumbärlig hos ett affärs-snille. Försöka bli en must-have för en person som vill tjäna pengar. Då dras man med! Till och med en halv-usling som jag dras med! Den kreativitet jag har är inte värd mycket utan en sån som Mats, som kan sälja den och göra pengar på den.
Älskar Mats. Inte bara som vän och som gudfar till Penny. Jag älskar honom också rent materiellt. Han är en guldmakare. Det är på grund av honom som Hard Hat och Top Hat går så bra. Det är tack vare honom vi kunde köpa en fin lägenhet och allt det där som bygger trygghet i en familj. En dag ska jag betala tillbaka.
Jag har inte kvar en enda barndomsvän. Har funderat på det där. För det är klart att det finns ett spår av sorg i det. Men det har ju först och främst sina fysiska förklaringar. Jag har alltid flyttat runt mycket. Gick i sammanlagt sex skolor fram till och med gymnasiet. Inte så konstigt då att man tappar kontakten.
Sen tänker jag vidare. Och blir inte lika sorgmodig. Jag menar – ens barndomsvänner är oftast inte självvalda. Det råkade bli så, bara. Man hamnade i samma klass och man råkade bo nära varandra och man började umgås och blev bästisar. Förminskar absolut inte bästisar i barndomen! Men det ÄR ju så att den där vänskapen är byggd på lite för lösa grunder – omständigheter. Det är nog därför jag alltid haft svårt för att hänga med grannarna på gården och såna saker VI BOR BARA I SAMMA HUS! VI HAR INTE VALT VARANDRA! VI HAR BARA RÅKAT BOSÄTTA OSS I SAMMA JÄVLA HUS! VI HAR INGET MER GEMENSAMT ÄN SÅ! SORRY, MEN JAG VILL INTE TA EN ÖL MED DIG!
Min slutsats är att de vänner man träffar i vuxen ålder är… viktigare. I alla fall för mig. Man tycker om de människorna för vilka de är, inte för att de råkar bo nära eller jobba på samma arbetsplats. Så det här med att barndomsvänner är så otroligt viktiga… Nej. Jag köper inte riktigt det. Sundare, tycker jag, att välja sina vänner utifrån vem man är och vem hen är och om man gillar varandra. Blir misstänksam när jag stöter på människor som enbart umgås med sina barndomsvänner.
Sen sker det ju oerhört sällan att man i vuxen ålder träffar någon att bygga vänskap med. Nästan aldrig! I alla fall inte för mig. Kanske en ny VÄN vartannat år. Men det räcker så. En ny riktig vän är – för mig – värd tio barndomsvänner.
Så roligt att vara igång med Top Hat! Även om jag inte vet exakt vad Top Hat ÄR ännu. Jag vet… Jag vet att Top Hat är den nya tidens reklambyrå och produktionsbolag. Som ska hitta på och producera smart reklamfilm som fokuserar på innehållet mer än formen. Vi kommer inte vinna guldägg. Eftersom det inte gynnar annonsörerna – det gynnar bara ”kreatörerna” och reklambyråerna själva.
Reklambyråerna i Sverige är så oerhört stela och prestigefulla och har liksom gått på myten om sig själva. De sitter i grupper och tar 1500 per person och timme och levererar sen en idé som oftast är… sådär. Reklambyråerna är nutidens svar på 90-talets skivbolag. Som inte omfamnar utvecklingen. Det ska inte vara så. Därför startar Top Hat! Annonsörerna betalar och förtjänar bättre! Och ska inte behöva betala så mycket.
Fick en kommentar av en person i reklamvärlden. ”Jaha. Vad kul. Bara du inte dumpar priserna”. Blir inte klok på den sägningen. Varför inte? Top Hat dumpar gärna priserna! Känner ingen lojalitet alls till traditionella reklambyråer som gtar en halv miljon för en kackig idé och tre miljoner till för att genomföra den.
Top Hat ska göra reklamfilm som fungerar. Som är smart och kostnadseffektiv. Det får räcka med 1900-tal i den branschen nu. Nu kör vi!
Slås fortfarande av hur o-bjussiga många tjejer är mot varandra. Visst generaliserar jag. Men om man jämför med hur killar oftast behandlar varandra… Det är egentligen inte klokt. Hur ni hugger varandra i ryggen och gör allt för att sänka varandra istället för att dunka varandra i ryggen och utnyttja era kontakter och ta genvägar och hustla lite. När jag ser det beteendet förstår jag varför gubbjävlarna har makten. De som bastar ihop och hö-höar och ho-hoar och är svin i största allmänhet. De stödjer ju varandra! Man hjälps åt med genvägarna! Men inte ni.
Önskar så att man kunde ha samma schablonbild av tanter som man har av gubbar. Där kanske det ligger något. Ska inte gå in och bedöma könens olika egenskaper. Men… Äh. Skitsamma. Med de ”ledarna” feminismen har förstår jag att det inte blir någon skillnad. I alla fall inte åt det bättre hållet. Ingen vågar längre säga ett ord för då blir de GALNA.
Läser ibland kommentarerna i Anithas blogg. Och jag tror väl kanske inte att ett tvärtsnitt av den kvinnliga befolkningen hopas där. Men vilka jävla DÅRAR! Missunnsamma, skitsnackande, gemena och elaka. Småsina och felsökande och trolliga. Deprimerande är det. Och så svårt att se en jämställd värld med de fanbärarna.
Det tycker inte jag är trevligt.
En fotogenlampa i köket – inget skapar mer myz än det. Doften! Nästan lite farlig!
Undrar annars så hur det gick för hon som kommenterade här tidigare. Hon som blev lurad att hennes kille varit otrogen och släpade hem ett vidrigt ex och sen fick veta att han inte alls varit otrogen. Jävul vilken ångest.
Otrohet… Inte vackert nånstans.
Varje morgon exakt likadan. Älskar det. Älskar vardagen. Älskar att vara hemma. Älskar att göra frukost till Penny. Klicka på Baby Einstein som hon gillar i en kvart för att sen ratta Ipad själv och komma in på typ Tejbz videobloggar. Men ser alltid till att ha något framför som inte är vardag framför mig. Det kan vara en middag senare i veckan (i morgon firar Top Hat sin första värvning). Det kan vara en resa också såklart.
Den här veckan är det viktigare än nånsin för mig att ha nåt gött. Anitha börjar med nån ny faste-diet. Bara konstiga drycker och tarmsköljning och konstig kroppslukt och all möjlig skit. Hon kommer bli ett odjur.
Tillbaka! På humör! Nej, har inte bloggat så bra, nej. Men antar att ni har haft bättre saker att göra än att surfa. Julen… Nyåret… Så mycket blandade känslor! Uppenbart är ju hur som helst att… Ja. Att det bara handlar om Penny. Och så länge som hon hellre leker med presentpappret än med leksaken inuti är det väl ingen större idé att fira så hårt. Minns när jag var yngre. När jag såg filmer med hur vuxna firade jul med champagne och vänner och kostym – knappt ens en gran! Minns att jag var lite avundsjuk på det. Att jag också ville fira så där vuxet. Även om det såg lite känslokallt ut. Ser bara fram mot nästa jul. Då är Penny nästan tre och tycker kanske att det är roligt. Jag menar – hon är inte ens rädd för tomten ännu! Så meningslöst!
Jag och Anitha känner nog samma sak. Så vi lade alla våra ansträngningar på att resa iväg istället. Den 20e januari åker vi till Kenya. För GIRAFFER uppskattar Penny! Och ELEFANTER! Och LEJON!
Säg nu hur er jul var! Nåt bråk? SÄG!!!
På väg hem från Sundsvall. Fin stad ändå! Men kändes lite som Östersunds förnumstiga lillebror. Ögontjänaren. Direkt från tågstationen i Stockholm till Sturebadet där det gamla kompisgänget – nå egentligen Alex gäng, men jag är av nån anledning alltid med – har en tradition. Vi ses en gång per år på restaurang. Äter och dricker och har det fint. Sen läser vi lappar var och en skrev året innan. Alla har beskrivit hur de tror att deras framtida år kommer att se ut. Och hur de övrigas år kommer se ut. Väldigt roligt att höra faktiskt! Kanske ska ni pröva det också? Och slås av hur livet svänger vilt helt utom vår kontroll. Vi vet INGENTING!
Ja. Och sen blir det väl att pila upp till kasinot och spela hem lite julklappspengar.
Ska till Sundsvall idag. Spela in reklamfilm. Kul! Top Hat rullar i gång nu. Men hatar att resa. Eller… Älskar BÖRJAN av att resa. Men sen när man ligger på ett hotell och kanske har onanerat och inte har nåt att göra och vet att det kommer dröja ett dygn innan man kommer hem – då lovar jag alltid mig själv att sluta resa i jobbet. Så fåfängt! Jag vet ju att de klarar sig fint där hemma. Och det blir larvigt och lite liksom birroskt att prata om hemlängtan när man i själva verket har tagit på sig jobbet och sagt: ”Jag tar jobbet!”
Så det kanske är onanin som måste upphöra. Och ångesten med som följer med den. Fattar inte varför det är sånt oerhört tvång på att onanera på hotell. Vad ÄR det som gör att det måste ske varenda jävla gång? Man gör det ju så sällan annars! Nu får det vara bra med den saken. Inte roligt ändå ju. Bara en jävla… meningslöshet.
Som med konsumtionen. Så meningslös. Men nu: Schulman Show! Säsongsavslutning!
gör inte särdeles mycket nytta idag, det kan jag säga. Har visst nåt möte som dyker upp vid 15. Och pular lite smått inför en inspelning på torsdag. Istället surfar jag runt och suger information. Om min båtresa från England till NY i april. Och om familjens resa till Kenya i januari. Alla små bitar av information fastnar som snöflingor på en uppvärmd bilruta och smälter liksom in i mig. Att var och en av Queen Mary 2s propeller-hus väger som en fullastad Boeing 787. Att man kan rida i den kenyanska natten på stranden. Att man kan ta sin afternoon tea med champagne på däck. Eller på rummet om man vill. Att Penny ska få se en elefant.
Sån otrolig lyx att ha två så stora resor framför sig. Ena med världens finaste lilla familj. Och den andra ensam. Själv. Ska sluta röka. Men inte förrän efter den där båtresan. Undrar vad jag ska göra utan mina cigg. Mina pauser. En tredjedel är ju ett rent fysiskt behov. Men resten… Det är det jag måste fylla upp. Kanske med cigariller? Såna där café creme? Kanske är det såna jag ska röka? Så jag KOMMER IFRÅN! För det är ju det allt handlar om. Att få komma ifrån. Komma i ensamhet. Och ställa om.
Homeland idag!
Det finns en tjej där ute som jag bryr mig mycket om. Vet egentligen inte hur det började. Jag gav presenter till en organisation som heter Maskrosbarn förra sommaren. De hjälper barn och ungdomar som har föräldrar som inte är riktigt bra. Eller… Det är fel sagt. De här barnen och ungdomarna har en eller två föräldrar som knarkar eller missbrukar alkohol. Det kan också vara föräldrar som är psykiskt störda. Och som inte alltid ser till sitt barns bästa. Ni fattar. Med stor sannolikhet är ett stort antal av er som läser den här texten barn till just någon av ovanstående typer av föräldrar. Knarkare, psykiskt sjuka och alkoholister. Organisationen Maskrosbarn finns till för att… Föra samman. Eller kanske bryta spiralen som lätt bildas. Eller skapa band mellan barn och ungdomar som… förstår varandra.
Hur som helst. Maskrosbarn har ett sommarläger där de varje år anordnar en julafton. Eftersom alla kanske inte firar ”riktig” julafton med sina familjer. Jag ordnade var sitt paket till kidsen med kläder och varsin iPod och smågrejer och andra gick med och gav biocheckar och presentkort och kepsar. Som de fick på sin julafton. Några veckor senare hörde en femtonårig tjej av sig och undrade om jag ville brevväxla med henne. Jag var rädd. För det är så lite man vet ju. Eller så lite JAG vet. Kanske skriver man något som är jättefel utan att man fattar det. Kanske skriver man något som får henne att ta livet av sig och så ser polisen det där mejlet när de rotar igenom hennes grejer och de bara: ”Hur FAN kan han skriva en sån sak? Hur FAN kan han tro att han har något att säga henne? FATTAR han inte att man ska hålla sig jävligt långt ifrån barn med trasslig uppväxt? Den här jäveln ska in i FÄNGELSE med SKAMMEN!”.
Jag var livrädd när jag skulle svara på hennes första mejl. Fick skrivkramp. Så jag skrev väl inte särskilt mycket där i början. Frågade mest om saker och ting. Inte så mycket om allt det jobbiga. Mer om annat. Vanliga saker. Och vi började lära känna varandra ganska väl. Sen blev det uppförsbacke i hennes liv. Det blev inte alls bra kan man säga. En av föräldrarna däckade i hennes säng mest varje dag. En dag stängdes strömmen av. Det var svart i lägenheten i fem dagar. Skolan hade hon knappt varit i alls på många, många veckor. Under hela tiden mejlade vi. Jag fick små rapporter och försökte svara men det blev mest att jag skrev ”Det låter hemskt. Så ska det inte vara.” Till slut, när rapporterna blev för många, fick jag nog på något sätt. Så jag… ringde polisen. Haha. Låter dumt va? Ringa polisen hit och dit… Så drastiskt! Men vad fan ska man göra då?! Jag hade ingen aning. Hur som helst. Sen den dagen – även om polisen såklart inte var den exakta anledningen – blev allt långsamt bättre. Från att ha varit helt uträknad, utan betyg och med en rövig familjesituation blev allt långsamt bättre. Den ena föräldern flyttade (på ett BRA sätt). Betygen klättrade och hon kom fanimig in på ett kanonprogram på gymnasiet där man får en Apple och allt möjligt. Nu är hon en stjärna. Skriver väldigt bra och kommer garanterat bli framstående.
Det jag vill säga med den här texten är att många av oss människor har problem. Som andra kanske inte kan lösa men som de kanske i alla fall kan lyssna på. Man ska inte vara rädd för människor som har det svårt. Man våga öppna sig mer för varandra. Problem är vackert och svaghet är skönt. Min kompis kommer klara sig och hon har gett mig en otrolig historia som betyder mycket och som jag alltid kommer hålla nära. Försök få en historia ni också! Det är er läxa till nästa nummer av SOLO.
Minerad mark! Men det skiter jag i. Den här hysterin med att man inte ska dricka på julafton… Jag tycker det är fånigt. Det handlar inte om att jag slåss för vuxnas rätt att dricka sprit på jul. Det handlar bara om att hela grejen är så korrekt. Alla hojtande kommentarer om att ”JULEN HANDLAR OM BAAAARNEN!!!” och att ”NI FÖRSTÖR DET VIKTIGASTE DE HAAAAR!”. Jag köper inte riktigt det där.
Folk pratar om att man blir personlighetsförändrad när man dricker. Att barn tycker det är obehagligt att pappa skrattar högre eller att mamma luktar konstigt. Att de blir skrämda. Nu ska vi inte blanda in rena alkoholister – de och deras familjer har problem på riktigt. Men vi svennebananer är väl inte direkt konstanta i vårt humör till vardags heller? Våra barn borde väl i så fall tycka att det är lika obehagligt att pappa är surmulen på morgnarna. Eller bli rädda av att mamma är trött när hon kommer hem från jobbet. Det är väl också en typ av personlighetsförändring? Det där med personlighetsförändring och det fatala i det köper jag inte. Vi är föränderliga i alla fall. Vi är inte konstanta.
Och är julen verkligen bara till för barnen? Har aldrig fattat den grejen. Den är väl härlig för alla? Vuxna ska väl också få ha trevligt?
Det här handlar inte ett dugg om att man ska supa på julafton. Men man ska ha det trevligt. För allas skull. Och jag tycker det är trevligt att ta en calvados eller två – kanske tre – efter julklappsöppningen. Jag tänker inte slåss för min rätt att dricka. Tar mig en calva ändå. Men jag orkar bara inte lyssna på de hysteriska strängspända skriken om nolltolerans på julafton. Sköt ni ert och drick hur lite ni vill om ni tycker att det är rätt. Men sänk tonläget mot andra. Blir så otrevligt annars.
Kan ni förstå att jag FICK båtresan jag skrev om för ett par veckor sen? Jag fick den idag! På min fölsedag. Åtta nätter till havs i ensamhet. Ska skriva då. Och dricka då och röka då. Min fru är… Anitha är fantastisk som ger mig detta. För när man är gift med barn är det inte så lätt. Att klara sig själv. Att ta skiten. Min fru gör det. För min skull. Kommer alltid älska henne.
Så här snäll kan ingen vara. Jag är en lycklig man.
Jag minns en sak från min mormors hem. I översta lådan i köket låg en flasköppnare. Uråldrig. Använd i så många år att den… jag vet inte. Den fungerade fint. Och den skulle antagligen fungera fint i många år till. Handtaget var i trä och så mörkt och nött att det nästan kändes som vax. Metallen så repig att den såg ut som tenn.
Jag minns hur jag frågade mormor varför hon inte köpte en ny. En snygg och fräsch. Minns hur mormor tittade undrande på mig och frågade vad det var för fel på den hon hade. Jag var kanske tretton år och tyckte det blev konstig stämning. ”Den fungerar ju” sa hon. Jag tyckte det var konstigt. Man vill ju ha nya grejer.
Nu har jag blivit vuxen. Och längtar efter att enbart äga saker som den där flasköppnaren. Saker med samma historia. Och samma kvalitet. Har börjat. Men bara kommit en liten, liten bit på vägen. Det handlar om att inte köpa skit som går sönder efter ett år. Det handlar om att våga köpa något som är lite dyrare och lita på att det lönar sig i längden. Så man slipper köpa tre flasköppnare i livet. Man har en. Som man sen ger sina barnbarn.
Fylls mer och mer av äckel inför all skit som produceras. Som köps och slängs inom ett år. Istället för att köpa något beständigt. Som dessutom skapar en historia.
Det handlar INTE om att vara snobbig. Det handlar bara om att köpa med förnuft. En vitlökspress för 19 spänn på Konsum KOMMER att paja. Garanterat. En vitlökspress för 250 kommer INTE att paja. Man är inte en snobb för att man köper ett skärp för 2000 kronor. Man vill bara inte hålla på och köpa skräp-skärp en gång om året resten av livet. Man orkar inte. Och det är inte bra för ekonomin. Och det är inte bra för miljön. Och det är inte bra för… själen.
Delta inte i slit-och-släng-helvetet. Köp saker som ni kan ge era barn. Fint. Hej.
Min fru har skrivit ett viktigt inlägg i sin blogg. HÄR. Och det är… för mig är det svårt att förneka strukturer jag lever i utan att jag riktigt vet om det. Visst ligger det där och slumrar. Men man gör liksom inget åt det. För det är inte den lättaste vägen.
Jag är en man i en grupp och gör inte tillräckligt för att förändra saker. Jag är inte tillräckligt bra på att SE och LYFTA FRAM duktiga tjejer. Ska bli ändring på det nu. För jag ser nu på nära håll vad män i grupp gör. Jag pratar med Anitha och hon berättar hur det är. Och det är klart att man skäms. Över sin blindhet eller snarare LÄTTJA.
Menar inte att alla tjejer är genier. Nej. Verkligen inte. Det finns lika många puckade tjejer som killar. Menar bara att man måste – jag måste – göra vad jag kan för att föra upp tjejer till ledare.
Ja. Nej. Mer hade jag inte på hjärtat.
Hade besök häromdagen av tre sköna killar från Medieskolan. De skulle göra ett reportage om någon i branschen. Och göra hans eller hennes roll tydlig. De valde mig! I egenskap av producent. Här är alltså JAG!
Nichlas Niemistö, Kim Vesterlund och Fredrik Wadman kommer gå långt!
Ett minne dök upp i morse och slog nästan undan fötterna på mig. Minns hur jag gick i pappas fotspår. Alltså bokstavligt. När det var mycket snö och pappa gick med kolossala kängor och gick prickade hans jätte-spår med mina små 24or. Så målande ändå. På alla sätt. Att gå i sin pappas fotspår för att inte bli blöt och kall.
Annars är det härligt att leva! Den här snön är ju så magnifik att den blir äventyrlig. Det blir en KAMP att gå hem i eftermiddag. Ska elda satan i kakelugnen idag och sen blir det att skinka på min fru utav bara satan. Närå. Eller jorå. Det liggs för lite i allmänhet, tycker ni inte? Det tittas för mycket på teve och nuppas för lite. Ja. Nä. Nu ned till Schulman Show-studion. Anders Timell kommer. Sen min traditionella ensam-öl på Tranan i smyg. Den saken håller ni käft om.
Vi vann fint pris igår! Reklamfilmen för Head&Shoulders med Alex och Henke Lundqvist vann 100-wattaren igår. Det säger kanske inte er så mycket. Inte mig heller egentligen. Men i korthet kan man säga att 100-wattaren belönar idéer som FUNGERAR och som ger resultat. Till skillnad mot guldägg och skit. Priser är ju EGENTLIGEN ganska ointressant. Men ändå – jävligt roligt att vi vann! Tycker verkligen att det är otroligt roligt att jobba med reklam. Så nu startar vi Top Hat – en ny avdelning här på Hard Hat. Vi ska hitta på idéer och göra reklamfilm vi! Och ta hand om efterarbetet pr-mässigt.
Vi kommer inte konkurrera med Forsman & Bodenfors och alla de andra fina byråerna. Vi kommer i alla fall inte konkurrera rent prismässigt. Har aldrig riktigt fattat varför det behöver vara så fruktansvärt dyrt att göra reklamfilm. Jag menar – är bara idén bra nog så handlar det ju bara om att visualisera den. Top Hat är här nu! Open for business! Jag kommer lägga all min energi på Top Hat från nu. I dagarna kommer vi anställa en projektledare och pr-snille. Och så är vi i gång.
Så hör av er om ni vill ha en FUNGERANDE reklamfilm och idé. Och som inte är för dyr.
Pass opp nu, gammel-byråer! Det är nya tider.
Leksaksaffärerna har fått kritik för sina kataloger. Att en pojke fått illustrera hur han leker med en bilbana och att en flicka leker med en docka. Så i år har de ändrat i sina kataloger. Och jag tittar på den här bilden och funderar och tänker att… jag vet inte riktigt vad. Jo. Jag tänker att jtt jag inte tror att våra sunkiga problem härstammar från detta – från att vi såg såna här bilder när vi var små. Men… Ja. Alltid roar väl detta någon.
Förlåt min frånvaro! Har haft… ja… den värsta veckan i mitt liv. Först en vanlig förkylning som följdes av nån influensa som övergick i kräkis och sen GICK TILLBAKA till influensa. Och nu ett öga som inte riktigt vill vara med. Det känns som att hela höstens frånvaro av sjukdomar har kokat ned i den föregående veckan. Nu börjar jag långsamt komma tillbaka.
Penny har också varit sjuk. Bara Anitha har klarat sig. Och fått bära familjen under sina armar. Gett små, små skedar filmjölk och små små bitar äpple och små små klunkar vatten. Snäll har hon varit.
Nu: dags att ta tag i fartyget igen! Ni då? Sjuka? Kräkis?
Man har färre och färre drömmar för varje år man lever. Är det inte lite så. Antingen så lyckas man ju få dem uppfyllda. Eller så växer man helt enkelt ifrån dem. Man nöjer sig med vad man har. Och det är ju härligt att det är så. Jag har inte så många drömmar alls längre. I alla fall väldigt få liksom KONKRETA drömmar. Den enda jag kommer på är att resa med Queen Mary 2. Från Southampton till New York. Ensam. 6 dagar. Te på eftermiddagarna och böcker och smoking till middag.
Kanske är det inte roligt alls. Jag vet inte. Men den där drömmen är… kanske är det bäst att det stannar vid just en dröm? Kanske är det som en dröm den är vacker.
Ibland… Äh. Det var inget. Berätta nu om era drömmar! Som ni vill eller inte vill uppfylla.
Vi är på jakt efter en person nu! Som ska jobba med mig – vara min ständiga rotetvåa här på Hard Hat. Håller på med en långsiktig grej som vi kan berätta mer om för de vi träffar. Men jag skulle kalla det en riktigt bra chans att vara med och göra skillnad. Hard Hat fäller nämligen ut ett tredje ben nu. Och det är kanske du och jag som ska driva detta!
Mina önskemål:
- Personen ska ha stora ambitioner men inte vara rädd att göra skitjobb. Personen ska vara ett löfte. Ett superlöfte.
- Personen ska ha erfarenhet från kreativa yrken men ändå kunna jobba strukturerat. Personen ska ha pluggat reklam eller liknande.
- Personen ska älska kommersiella idéer och vara snillrik och rolig och fatta vad som funkar och vad som inte funkar och fatta VARFÖR saker funkar och inte funkar.
Anställningsformen börjar med sedvanlig provanställning och övergår i något mera fast.
Och! Det här känns larvigt att säga. Men om ni skickar ansökan med cv – håll det hyfsat formellt. Får alltför ofta ansökningar som inleds med ett ”tja gubben” och så vidare. Det är inte bara jag som läser dem. Strunt samma! Skicka ansökan till calle@hardhatmedia.se så hörs vi efter det!
Fars dag igår ju. Firade inget särskilt. Eller ingenting alls. Fick en fin present av Anitha redan i fredags. Men… Vet inte. Fars dag fastnar inte i mig. Kanske är det ren förträngning. Eftersom min pappa är död. Tänkte hur som helst mycket på honom igår. Och på att han inte är med mig. Inte fått träffa Penny. Inte sett att hans yngste son klarade jobbet och lever bra och lagligt. Hatar att det är så.
Undrar hur man ska överleva alla andras dödsfall här i livet. För en sak som är säker är att de som dör tar med sig en del av ens egen vilja att leva och skratta. De tar med sig lite av ens livslust. Jag är lycklig nu på alla sätt. Men jag VET att jag skrattade mer när pappa levde. Kanske är det just det som händer. Att man skrattar mindre ju fler som dör i ens närhet. Och när man är gammal och ensam kvar – då skrattar man inte alls. Man ler mest. Kanske. Eller så försöker jag bara förenkla.
Fars dag är pappas dag. Inte männens. Har aldrig fattat den där grejen att alla fruar ger sina män saker på Fars dag. Det är väl BARNEN som ska ge saker? (Om de nu vill.) Samma sak med Mors dag. Egentligen.
Fars dag. Det är väl mest Dressman som firar det. Måndag!
Jag har varit för jävla sjuk de sista dagarna. Bonnförkyld. Det är ett problem i sig, såklart. Det är inte roligt att inte må bra. Att inte kunna tänka klart. Att vara… fördimmad och fördummad. Men större problem är att Anitha inte hyser minsta sympati för mig när jag är sjuk. Hon föraktar mig. Hon låter mig liksom inte vara sjuk. Jag älskar henne! Men någon vårdande person är hon inte direkt. Det skulle aldrig SKE att jag får en kopp varm mjölk när jag är sjuk. Det skulle aldrig INTRÄFFA att jag får äta godis-middag som kuckelimuck-medicin. För hon bryr sig inte.
Har funderat mycket på hur det där kommer sig. Kan tänka mig att det är ganska vanligt, nämligen. Att killar må stöna och sucka högt när de är sjuka. Men någon sympati får vi fan inte. Jag har en tes. När vi är sjuka påminner vi er om era fäders åldrande. Vi påminner er om hur det kändes när era pappor blev svaga. Det gör ont i er. Därför låtsas ni inte om det. Och det är därför vi stönar och suckar ÄNNU högre. För att få sympatier.
När jag är sjuk vill jag vara borträknad från vardagen. Jag vill vara ur spel. Jag vill inte att NÅGON förväntar sig MINSTA LILLA INSATS från mig. Det enda jag vill är att ha en puss på pannan och och så vill jag höra: ”Sov nu. Ta all din tid.”
Nu är jag frisk. Med ännu ett exempel på att min tes stämmer. Tjejer hatar att se sina män svaga. För vi påminner er om era pappor då. Erkänn.
Tänker på män. Vilka dumsluga svin vi är ändå! Anitha berättade en historia om en man som plötsligt en dag agerade misstänksamt mot sin tjej. Stirrade ned henne. Sa att hon måste gå och testa sig för könssjukdomar – han hade en dålig känsla sa han. Antydde att hon varit otrogen. Hon blev arg. Såklart. Eftersom hon inte varit otrogen. Men gick ändå och testade sig för att få tyst på svinet. Testet var negativt. Och det var först då som hon förstod vad han hade hållit på med. Det var ju HAN som varit otrogen! Och kanske hade åkt på något och ville säkra upp. Va? Vad dumslugt ändå!
Det finns ju en annan klassiker som inträffat i min periferi. Mannen i förhållandet hade varit otrogen och åkt på klamydia. För att sopa igen sina spår smulade han ned penicillin i sin flickväns filmjölk under fem dagar. Haha. Män va. Vilka sköningar vi är. Eller praktsvin.
Anitha. Hon är… jag satt idag på jobbet och försökte formulera vad det är jag älskar så med henne. Men det ÄR ju svårt. Och jag antar att det är det som skiljer mig från en RIKTIG skribent. De KAN beskriva svårbeskrivliga saker. Som vinkännare. Alltså – jag känner ju alla de där smakerna och dofterna. Jag kan särskilja en massa olika. Men jag kan inte benämna dem! Frustrerande är det.
Anitha är den starkaste-svagaste jag vet. Och hon står för sina svagheter. Och när hon gör det blir de vackra. Hon… Svagheterna blir liksom inte svagheter längre. De blir bra en nyans av hennes person. Fattar ni vad jag menar? De förfinar bara bilden av henne. Hon är också den starkaste. Anitha är… hon passar inte alltid in. Hon står utanför ibland. Innan jag lärde känna henne ordentligt kunde det hända att jag tyckte synd om henne. Men det ÄR inte synd om henne. Det är när hon står utanför och tittar på de andra som det händer. Hon vet det själv. Älskar hennes blick när hon är ensam. Det är då man ser hur cool hon är. Hur stark hon är. Stark och ensam. Eller SJÄLV! Va? Det är ett bättre ord.
Det är hennes självsamhet som kommer göra oss rika. Jag vet det. Om inte spelar det såklart ingen roll. Men det är idéerna hon får när hon står utanför de andra som är bäst. Och det är då hon får energin att driva dem. Och jävlar vilken terrier hon blir då! Ostoppbar liten bandvagn. Man vill inte stå i vägen för Anitha när hon har blicken.
Nä. Det gick ju inte, det här. Att beskriva vad jag älskar och varför. Äh. Fan. Det blir ingen författare av mig. Ska göra allt jag kan för att… Ja. För att hon ska stanna hos mig.
En sak till jag älskar förresten! Hon har den snyggaste jävla rumpan ever!
Berätta nu varför ni älskar er man! Eller flickvän. Eller snubbe. Eller fru. Försök! Jag gjorde ju det!
Att ha en sån här hemma. Att få gå upp med henne varje morgon och ge henne kokosjuice och höra henna säga ”Taaack” och hon sörplar med den och jag sätter på Pingu och espressomaskinen och Penny fnittrar åt de knasiga pingvinerna och jag lptsas ta hennes napp och säger ”Den är MIN!” Och Penny tjuter av skratt och så bajsar hon satan och… The magic is gone.
Fullt opp! Var och klippte mig idag. Hade egentligen tid i morgon. Men kunde inte hålla mig. Har vandrat förbi en salong här på Odengatan och varje gång fascinerats av hur härligt muggig den är. Gamla klistermärken på väggarna som det står ”ITALIA 1990″ på och så. ”WERDER BREMEN” Schackrutigt golv. Bedagat i största allmänhet! OJag har sett hur farbrorn som jobbar där nästan aldrig klipper. Han pratar med andra farbröder. De har ett häng där på salongen. Var såklart tvungen att testa det! Och… Ja. Det var bra! De klippte noggrannt. Även om tvättningen av håret var märklig. Den gick till som så att jag fick sitta i frisörstolen och luta mig framåt mot ett handfat vid spegeln. ”Luta dig mer!” sa frisören. Tills jag satt med liksom pannan mot handfatets avlopp. Kunde urskilja tre olika typer av hårstrån där i handfatet. Fick vatten i munnen. Dreglade. Men kunde inte torka eftersom jag hade händerna innanför den där kappan. ”Luta dig mer!” om och om igen. Fick ont i ryggen och tänkte att det här antagligen är en inspelning. För att se hur långt människor är beredda att gå om en auktoritet säger åt en.
Men sen fick jag luta mig tillbaka. Inte ett ord sades! Och inte ett ljud hördes i lokalen utom klippen. Förutom nån skev transformator som surrade. Och visst blev det fint! 350 spänn istället för 700 nere på stan. Bra!
Tröjan? Nej, jag visste inte att det bara var skyddslapp på ena axeln. Jag jagar inte. Ännu. Och har inte för avsikt att se ut som en jägare.
Jag vågar påstå att jag är en ganska typisk snubbe med ganska typiska kunskaper om ”det andra könet”. Eller kanske ska vi kalla det okunskap. Shit. Jag är clueless. Även om jag nu efter 33 år börjar lära mig i alla fall litegrann. Om ni VISSTE hur lite vi killar vet och förstår om er så vetifan om det skulle gå att leva i den här världen. Jag minns att vi hade sexualundervisning i skolan nån gång i sexan eller så. Men då var det typ bara Kristian i parallellklassen som hade en ANTYDAN till hår på snorren. Vi var bara barn då! Vi trodde på tomten! Lekte med bilar! Medan alla tjejer hade typ jätterattar och stringtrosor och… Ni fattar. Vi låg så otroligt långt efter er i utvecklingen. Vi och ni borde inte ha gått i samma klass! Vi borde ha börjat skolan ett par år senare än ni. Min tes är att kunskapsklyftan mellan er och oss anlades just där och då. Vi missade tåget. Eller. Vi var så små att vi inte ens brydde oss om att tåget gick.
Jag tänker på det här med tamponger, till exempel. Det var inte förrän ett par år sen som jag fattade grejen med tamponger och angivelserna på förpackningen. Jag (och rätt många andra killar) trodde att Large är för tjejer med jätte-snippa, att Small är för de med mini-fiffi. Och att Medium är för tjejer med… ja. Medel-fitta. En gång bad min tjej mig köpa hem tamponger. Jag köpte S eftersom hon är lika liten som jag. Fick en frågande blick först. Och ett asgarv när hon förstod hur jag resonerade. Jag hade ingen aning om att det handlade om HUR MYCKET BLOD DET KOMMER! Hade ingen aning om att alla tamponger är typ lika stora.
Samma sak med flytningar. Trodde tills för inte så länge sen att flytningar var samma sak som bajs. Att det var tjejers motsvarighet till bromsspår i kallingarna. Ni fattar. Jag trodde att ”flytningar” bara var ett finare ord för ”bajs” och att de där ”flytningarna” kom från tvåan.
Klitoris – det har jag fortfarande knappt förstått. Kan liksom inte påminna mig om att jag in real life SETT en klitoris. Var sitter den? Ja. Är medveten om att jag framstår som en idiot. Men jag vet att jag inte är ensam. För jag var ett litet, litet barn när det var meningen att vi skulle lära oss om de där sakerna. Jag var så liten att jag inte ens fnissade för att det var skämmigt. Det enda som rörde sig i mitt huvud var att jag ville hem och leka med bilbanan.
Ni måste förlåta oss killar. För att vi har så dålig koll. Problemet är att vi inte vågar fråga. Att vi hellre fumlar oss fram – att vi hellre tror att vi ger njutning när vi typ gnuggar er nedåt ljumsken istället för rätt plats. Vi vill inte se dumma ut. Och vi fattar inte att vi framstår som ÄNNU dummare när vi gör helt fel. Vet ni vad. Ni måste ta den här smällen och berätta för oss. Med ett skratt! Då skulle ni få bättre pojkvänner. Och vi skulle få tillfälle att känna oss duktiga och on top of things. Alla vinner. Ok? Lär upp era killar nu! Så får de ett bättre utgångsläge i livet än vad jag har haft.
Penny är sjuk. För första gången sen hon började gå i förskola. Anitha är hemma med henne idag. Jag har inspelning av Schulman Show. Och det är… fan inte roligt att jobba. Att inte delta. I morgon är det jag som är hemma med henne. Om Penny är sjuk vill jag vara sjuk. Den infektion hon har vill jag också ha.
Dagens outfitta har ni saknat va? Här kommer den. Vet inte vad man ska säga om dagens stil. Vet inte riktigt vad det är jag försöker med. Egentligen ingenting. Basic så IN i helvete.
Hår: bad day.
Jacka: H&M. Fick av Anitha igår. Nej! I förrgår!
Tröja: Ralph Lauren av oklar kvalitet. Tycker den har börjat gnissla redan – efter bara fem tvättar.
Byxor: Dockers. De enda som kan chinos.Köp aldrig chinos från nån annan. Det är bara dåliga dockers-kopior.
Skor: Adidas. Vidriga. Luktar kön.
Jag var 16 år. Kanske 17. Jag bodde i Bua – en liten liten ort på västkusten några mil utanför Varberg. Jag hade en tjej som heter Jennie som… jag vet inte. Vi lekte vuxna på nåt jävla sätt, jag och hon. Åkte på semestrar ihop. Idiotiskt. Jag var ensam i Bua. Mina bröder blev kvar i Stockholm när jag, mamma och pappa flyttade ned.
Men. Ibland hände det att Alex kom ned och hälsade på. Jag minns särskilt en gång. Det var då den här bilden togs. Mamma och pappa var bortresta och Alex tog med sina kompisar Johan, Andreas och Jonas. (Polis-Jonas). De drack och jag drack lite och min tjej drack ganska mycket. Min bror och hans vänner sköt ut sig fullständigt. Slet ned mig i badkaret. Jag tyckte det var roligt först, men också jobbigt. Kändes fel. Jag hade ju min tjej där. Och jag var inte särskilt full. När jag hade tagit mig upp ur badkaret slet de ned min tjej. Jag blev rasande. Började slåss med Alex. Sen drog jag. Lämnade min tjej kvar där med min bror och hans vänner. Har nog aldrig känt mig mer utanför än så. Ibland när jag läser ordet ”utanförskap” tänker jag tillbaka på den där kvällen.
Jag minns hur jag satt på en klippa i mörkret och rökte och var arg och kände mig utanför. Minns hur Johan – han till vänster på bilden – körde runt på min moped och ropade efter mig. Helt naken. Runt hela byn körde han. Vingligt och farligt. ”Kom tillbaka Calle!” skrek han. Full som ett jävla as.
Minns inte om jag gick tillbaka. Men antar det. Vet inte hur den där saken löste sig över huvud taget, faktiskt.
Vet inte hur det är med er. Men jag är rätt trött. Puckad. Söndagsmosig. Tänkte på det här med världen litegrann. Såg en hund på vägen hem från jobbet nyss. En hund. Den bara gick där. Utan att… Jag vet inte. Jag såg den där hunden och något slog mig. Hundar går på alla fyra och vi bara accepterar det utan att skratta. Vi går på två ben vi, och det är kanske lika roligt det. Hur tänkte vi där? ”Nä men vi går på två ben va så det är inga konstigheter.”
Vi borde skratta mer. För det är en bisarr grej. Bara en sån sak som att hundar ens FINNS – att människor HAR hundar. Utan vidare. Som att det inte är en jävligt konstig grej. ”Nä men jag går på två ben och har ett djur som man inte kan prata med som går på alla fyra.” Tänk på det!!!! Det är en märklig sak!!!
Sitter på toaletten på Story Hotel. Har suttit en stund, om man säger. Dricker en whisky och en öl och bävar inför tvånget att bli full.
Trodde nog att det skulle vara ett roligt jobb, detta. Men att bo hemifrån bara för att inte vilja utsätta familjen för min fylla är… ovärdigt!!! (Tack Birro).
Vad gör ni?
Jävla drömjobb man har ändå! Vissa dagar i alla fall. När man får beröm. Och när man får nya uppdrag. Spela in reklamfilm i Paris! Va?! Vilken jävla grej ändå! Fattar att det kanske inte är nån grej för er. Men för mig är det… en pojkdröm. En pojkdröm. Det är ju egentligen mitt uppdrag med fylle-calle också. Men det vetifan… Ska spela in ikväll.
Är rädd. För jag får inte vara hemma. Fortsätt gärna komma med förslag på händelser ni vill ha utredda. Här är någon form av teaser som Kanal 5 har lagt upp inför nästa program. For what it´s worth. Säger man så? For what it´s worth. Låter ballt ändå.
En kort förhållningsregel till alla par med barn: när den andre är ute – berätta ALDRIG om ungen är jobbig eller skrikig eller vägrar sova eller har feber. Ingen blir gladare av det. Fattar att det känns skönt att dela med sig och ge lite dåligt samvete. Men gör det inte!
Vi gjorde så mot varandra förut. Men FAN vilken fittig stil det är. Ok? Ok! Uppåt framåt.
Jag sitter i någon form av… jävla knipa. Apropå Fylle-Calle här nedan. I morgon är det nämligen dags att spela in min del igen. Anitha har nån tjejmiddag, så jag kan inte vara hemma. Och jag VILL inte vara hemma när jag är så full. Har bokat ett hotellrum nere på stan. Men har liksom inget att göra innan! Hittills när vi spelat in har vi haft middagar med vänner här hemma. Och så har jag sagt tackohej nån gång mot slutet av varmrätten och tjottat satan.
I morgon har jag ingen plan. Ingen att äta med. Bara ett rum. Och ni fattar ju – man vill inte vara ute på stan i det där tillståndet. Man vill inte utsätta sig för folk.
Fan. Vad ska jag göra? Hur ska jag bli full i morgon? Vem vill vara med mig?
Ni har väl inte missat Fylle-Calle Förklarar? Det är ett inslag som visas exklusivt i Kanal 5s edition av Schulman Show. Här förklarar jag hur Norrmalmstorgsdramat gick till. På fredag ska vi spela in nya. Så jag undrar om det finns några kunskapsluckor jag kan fylla åt er? Vad vill ni lära er mer om?
Nån gång ibland får jag en to do-lista av Dicken – vd på Hard Hat. Blir lika arg varje gång. Det kokar i mig! Alltså. Jag VET ju att jag behöver såna där listor för att kunna beta av saker. Lätt hänt annars att jag fjöser med sakerna. Det som gör mig arg med Dickens lista är att han sätter orimligt korta deadlines på allt. Han överdriver hur bråttom det är. Han är dramatisk! Vet inte, men han gillar det. Ska inte hålla på och gnälla här. Men kreativt arbete – att hitta på idéer – tar tid. Jag måste få sitta och spela GTA nån timme ibland. Det ser illa ut – jag vet. Men jag jobbar faktiskt när jag chillar. Det låter illa – jag vet. Men så jobbar jag.
Den här bilden då! Va?! Vilken idiotgrej va. Nån dåre fotade vår whiteboard in genom vårt fönster och skickade bilden till Dagens Media. Fredrik Svedjetun – ett rövhål jag aldrig tänker prata med igen – publicerade glatt. Trodde det skulle vara katastrof för oss. Men det klarade sig fint. Även om vi stod med brallorna nere. ”Tur att ni har stor snorre!” sa en kollega. Ja. Hur som helst. Fredrik Svedjetun! Jag vet att du läser detta. Tillbaka-kakan kommer vara massiv. En dag kommer den farande.
Överanvänder tankestreck ser jag. Ska bättra mig.
Vill åka till Sydaftrika och hälsa på Sofia och Frida som driver Project Playground. Älskar dem. Vill köpa vinterjacka. Vill ha diskho av porslin i köket. Vill inte spela in fylle-calle på fredag, men måste. Vill ha ett barn till. Vill träffa Frances.
Har en sån oerhörd svaghet för Finland. Eller. I alla fall för det finlandssvenska i Finland. Och i Sverige. Var i Helsingfors i ett dygn härom veckan. På jobb. Det händer något i mig när jag hör finlandssvenska. Självklart kommer det från pappa, som var finlandssvensk. Så fort jag hör ens en antydan till finlandssvenska smälter jag. Blir svag. Vill säga ”ja” och vara till lags. Lite larvigt va? Att en DIALEKT kan göra det med en människa. Länge planerade jag att träffa en finlandssvenska att gifta mig med. Sen blev jag äldre och fattade att det kanske krävs lite mer än så. Att det handlar en smula om kärlek också.
Vill ha det lugna och äkta i finlandssvenska. Vill ha det… det förtrogna. Strävsamt men piggt. Går det att ljuga på finlandssvenska? Tror inte det.
Vill komma närmare Finland i mitt liv.
Måndag! En rövdag egentligen. Enda man kan göra är att låtsas att det är onsdag. Och äta gott framför teven ikväll. Fondue!
Jag börjar nästan alla mina dagar på ett kafé vid jobbet. Gillar ensamheten. Idag börjar Anitha jobba med en grej i huset. Bävar lite. Rädd för att mina världar kolliderar. Vet inte HUR jag ska angripa detta.
Jaha. Vad gör ni? Bra dag? Dålig? Varför?
Snoppen va. Vilken jävla GREJ den är ändå! Det slog mig häromdagen. Och kan inte sluta tänka på det. Har börjat träna litegrann. På gym med PT och allt. Mest för att… Äh. Kanske mest för att min fru gör det – anstränger sig för att vara fin – och att jag vill visa henne att jag också anstränger mig. Det lilla kan jag väl göra för henne? För oss. För min egen skull – not so much. Det är ryggen jag har mest problem med. Ryggfett. Ser ut som en dam på något sätt. Dataröv. Skåran blir liksom längre och längre. Nu ska det bli ändring. Innan sommaren ska jag vara tajt som en tiger. Kunna knäcka sönder ett katthuvud mellan skinkorna. Jo! Snoppen! Det slog mig hur liten den blir när jag tränar. Den kryper liksom in i sig själv. Blir en hissknapp. Inte bara NÄR jag tränar. Efteråt också. För den liksom VET att det sista kroppen behöver i det läget är att ligga. Den visar med all jävla tydlighet att kroppen där och då ska jobba. Återhämta sig. Inte nuppa.
Samma sak när man blir rädd ju. Snoppen blir liten. Mini-dick.
Jaha. Vad är sammanfattningen av det här? Vad är det sedelärande? Jo! När ni släpar hem nån kille från krogen och det visar sig att han har minisnopp – döm honom inte för hårt! Han kanske har tränat samma dag. För att bli fin för din skull.
Trillade över ordet ”ställtid” härom dagen. Har aldrig funderat särskilt mycket över det ordet. Men alltid gillat det. Ställtid. Det är tiden emellan. Det är tiden emellan saker som inträffar. Tiden som nollställer oss.
Jag fattar nu efter att jag googlat på det hur beroende jag är av just ställtid. Har alltid ifrågasatt mig själv när jag efter ett möte satt mig och gjort ingenting. Jag har inte begripit det förrän nu – att det jag har gjort inte är att lata mig. Jag har smält och nollställt! Det är vad jag helt omedvetet har gjort.
Nu har jag infört ställtid efter allt jag gör. Förhoppningsvis märks det inte så mycket. Jag har börjat bejaka min sysslolöshet! Har slutat skämmas när jag inte gör ett skit.
Man ska inte göra saker back to back. Man ska ha luft emellan allt. För att smälta och nollställa. Då blir man en bättre arbetare. Sen tycker jag att man borde ha laglig rätt att sova en kvart på jobbet på eftermiddagarna. Har bett om att inreda ett av konferensrummen med britsar. Men den känns svårare att få igenom.
Nu har jag skrivit det här blogginlägget. Nu måste jag smälta och nollställa i några minuter. Ställtid!
Har en svaghet för de här Anonymous. Det finns något Robin Hoodskt i dem, visst? De vill inte jävlas med privatpersoner. De vill jävlas med staten, bara. Och SOM de jävlas! De LEKER med Sverige!
Jaha. Och idag ska de slå till igen. Jag kan inte dölja min upphetsning.
Penny är också en jäkel på att ställa till det för sin stat – mig. Suga på kontakter Örebro hennes motsvarighet till att sänka Säpos hemsida.
Det är ju min fantastiska fru som har inrett vårt hem. Visst har jag fått tycka till. Men egentligen inte mer än att jag sagt ”kör”. Eftersom jag ju vet hur bra hon är på det. Och hur dålig jag är på det. Men! Nu har jag tagit kommandot över badrummet! Det är MITT! (Har i och för sig inte pratat om det här med Anitha. Men det ska nog lösa sig.)
Hur som helst! Jag har alltid velat ha en högspolande toalett. Alltid! Finns få saker jag njuter så mycket av som att rycka i kedjan och höra forsen strömma ned i stolen. Toalettsits i svart bakelit – JÄVLIGT svart bakelit!
Vill ha klinker-golvet i denna stil. Ganska små rutor. Kanske som… CD-fodral! Den storleken!
Vårt badrum är ganska litet. Minimalt. Tydligen var det så runt sekelskiftet. Man tvättade sig inte i badrummen utan i en balja i köket. Eller på badhus en gång i veckan. Sittbadkar är allt som KANSKE skulle få plats. Då vill jag ha ett sånt här. Eller ännu hellre ett helt omålat, oemaljerat.
Då skulle Calle må!
HÄR är ett inslag som ligger i Schulman Shows Kanal5-edition varje vecka. Jag dricker på ordentligt och berättar sen om historiska händelser. Hur det gick till. Ni missar väl inte premiären ikväll? 23:00!
Veckans bästa stund är NU. I alla fall i mitt vardagsliv. Lördag morgon. Gick upp med Penny vid halv sju. Anitha upp en halvtimme senare. Långfrukost. Pingu och egen juice och kokta ägg och espresso. Sen låter vi Penny riva stället. Jag planterar om hibuskusarna i snäll, kall jord. P4 ekar över lägenheten. Vid tio lägger vi oss igen. Jag sover räv och låter tjejerna somna. Sen smyger jag upp. Gör nytt kaffe. Håller i espressomaskinen så det inte ska skallra för högt och väcka dem. Sätter mig på trappen. Röker. Läser. Dricker. Röker. Läser.
Om en halvtimme kommer jag höra Pennys små steg igen. Hon kommer gripa tag i sin nya dock-sulky. Hon kommer trä på sig sin mammas skärp i guld över halsen. Hon kommer prata. Eller. Hon pratar ju inte riktigt. Hon… Ni vet.
Igår när jag letade klipp till Schulman Show ramlade jag över ett klipp med en liten pojke – kanske ett halvår – som pratade intensivt. Men utan att titta mot sin mamma. Han tittade in mot hörnet i rummet där ingen stod. Pratade och blev tyst. replikerade. Blev allvarlig. Pratade igen. Skrattade. Det var alldeles som att det stod en ängel där som han pratade med. Blev så rörd då på något sätt. Jag vill ju att Penny ska börja prata på riktigt. Men sen jag såg den där filmen tänker jag att det är änglarna hon pratar med. Det är dem hon har pratat med hela tiden. Och det är väl inget man ska stressa bort? Det ska man väl unna en liten människa – att prata med änglar. Ja.
Sen blir det Riche med mamma, Alex, Amanda och Charlie. Och sen blir det jobbmöte vid halv fem. Och sen till The Cube och äta middag. Såna här dagar är det bästa jag vet. Men nu vill jag att Penny ska vakna.
Igår morse. Penny äter frukost och tittar på Pingu. Varje morgon skriver jag in ”huge pingu” på Youtube och får fram en massa avsnitt i rad. Till frukosten vill Penny alltid numera bära mammas skärp som halsband.
Igår kväll. Jag har just tränat hos Cai. En walesare som är behaglig och mild och fin men som flinar åt hur vek jag är. Men! Var starkare igår än förra gången. Men inte lika stark som nästa gång. Snart är jag fit. Snart är jag av med ryggfettet och damrumpan. Bra Calle. Bra Cai.
Idag. Jag sitter i ett halvviktigt möte på jobbet. Alex ställer sig utanför och gör sig påmind. Mötet avslutas snabbt.
Det blev kusligt tyst nyss här på jobbet. Alex kom in. Fastnade framför Nicklas. Som stirrade tillbaka. I tystnad.
Ensam hemma! Oförhappandes! Förutom för Penny då. Men hon gör inte så mycket väsen efter halv åtta. Jag kollar FORTFARANDE om hon andas. Det kan inte vara riktigt sunt va? En gång i kvarten smyger jag in. Hon sover i eget rum nu. Men tar sig för egen maskin till oss när ensamheten blir för stor. Hade hon inte kommit själv hade jag nog gått och hämtat henne.
Är så stolt förresten! Över våra Head&Shoulders-filmer som går nu. Och har nu fått resa runt hela skandinavien för att göra liknande filmer med deras motsvarigheter till Henke. Ska inte tala illa om reklambyråer. Men… Jag vet inte. Hade någon av dem stått bakom hade filmerna kostat minst det tiodubbla. Hard Hat! Fan vad gött ändå. Vi bevisar att innehållet vinner över formen.
Snart kommer det fler filmer!
Såg Bully på SVT igår. Gjorde ni? Gör det! Ibland så samlar sorger ihop sig. Nu ska jag inte säga att det var en sorg att se Bully. Men den försätter en i ett sorgmodigt tillstånd. Det gör Migrationsverket också. Och det här med Tintin… Jag menar… ÄR det verkligen så idiotiskt att ta bort böckerna från barnhyllan? Varför ska vi slåss för att barn ska läsa Tintin. Ok att vi inte ska BRÄNNA böckerna. Men varför trycka dem i ansiktet på barn som inte läser saker kritiskt. ”Det handlar om att ha en dialog med barnen” säger de som låtsas insatta. Jag vet inte… Hur många föräldrar problematiserar litteratur med sina barn? Hur som helst. Blev sorgmodig av det unisona vrålandet igår. Helt utan liksom GRUNDTANKE.
Twitter är en cup. Är man inte först så vill man snabbt som fan tycka RÄTT. Få poäng. Kommer man in lite senare vill man hitta en egen vinkel. En finurlig vinkel. Kommer man in ÄNNU senare vill man avfärda hela ämnet. Så funkar twitter. Och JÄVLAR vad trött man börja… JAG börjar bli. Jag, som alltid älskat twitter. Och lagt så mycket tid på twitter. Min fru skrev ett inlägg om Olof Palme idag. HÄR. Jag har inte sett dokumentären. Men tänk vad skönt det vore med lite substans. Lite verkliga ämnen.
Vår generation är bedrövlig. Tror inte vi kommer hinna ändra oss innan våra barn tar över.
Jaha. Nu ner till Schulman Show-studion. Ska spela in. Orup kommer. Vi ska prata om X-Factor och pormaskar.
Jag har gjort mig av med min iPhone. Och satsar helt på min Blackberry. Saknar vissa saker. Eller. Saknar ganska många grejer. Men! Det står så otroligt klart nu hur mycket tid jag lade ned på min telefon när jag hade iPhone. Pillade ALLTID med den! Om det vore så att det bara hade drabbat mig hade det varit en sak. Nu tog den tid från både Anitha och Penny. Jag var disträ. Och höll alltid ett öga på telefonen.
Här på jobbet är det hysteri runt iPhone 5 nu idagarna. Folk har beställt från USA och är eld och lågor. Och jag vet inte. Men jag känner äckel inför det där. Inför ONANIN i iPhone. Är trött på mitt eget pillande med telefonen. Lika trött på andras pillande. Deras frånvaro.
Min nya telefon är bra att mejla med. Att jobba med. Skriva dokument med. Och jag fattar nu att det räcker så. Jag klarar mig utan Instagram. Jag klarar mig utan Wordfeud och väder-apparna. Även om jag blir sugen ibland.
Att göra mig av med min iPhone är det bästa beslut jag tagit på mycket länge. Ni som har barn och vet att ni pillar för mycket: byt telefon. 
Jag sitter ensam hemma ikväll. I mitt kök. Med vår nya utgång där man får röka. Ska skriva en krönika till Solo. Och så ska jag skriva manus för en reklamfilm jag ska spela in på måndag i Helsingfors. Bra framförhållning! Och så ska jag ta en whisky. Eller två. Kanske KANSKE tre. Har köpt vrålstark ölkorv och baby bel-ostar och marsipan. Anitha är på nåt guldknapperi. Och jag ska njuta av detta. Njuta av ensamheten. Även om det, som sagt, finns en del jobb jag måste beta av.
Vad gör ni i kväll? Ska vi hänga? Säg vad ni gör! Och varför ni inte är ute och stångas som de andra.
Jag ska inte tråka ut er med berättelser om min dotter. Men det ÄR så roligt att ha henne! Hon har blivit en egen person. Med karaktär. När hon är arg stampar hon i golvet så där som tecknade figurer gör. Svårt att hålla sig för skratt då. Men viktigt tror jag. Att hon inte känner sig bortskrattad när hon står för något.
På morgonen! Varje morgon vid sex-tiden hör jag henne vekna där hon ligger mellan mig och Anitha. Småviskar för sig själv gör hon. Gäspar ljudligt. Sen hasar hon sig över mig, vänder sig och glider ned från sängen. Jag hör allt det här där jag ligger och sover räv. Vet liksom exakt hur det ser ut. Hon står bredvid sängen och tittar på mig. Vill att jag ska vakna. Jag hör henne snubbla sig bort mot mitt nattygsbord. Hör henne ta upp mina glasögon. Som hon sekunden senare petar mig i ansiktet med. Hon väcker mig med dem! För hon VET att pappa måste ha dem på sig när han är vaken. Ja. Och sen går vi till köket. Jag ger henne äppel-juice och polarbröd utan pålägg och sätter på Baby Einstein och hon ojar och fnittrar och säger ”Oh! Titta!” och jag gör espresso och går ut på altanen och uppdaterar mig och röker .
Ja. Sen låter jag Penny leka med Anithas väska.
När jag var tretton år var jag kär i en tjej som hette Sophie. Hon hade de blåaste ögonen jag sett. Hon doftade fläder och när hon gick förbi kunde det hända att jag blundade och andades in. Jag skrev hennes namn i mitt block om och om igen. Sophie. Sophie. Sophie. En gång kom hon fram till mig på rasten. Hon gav mig en ihopvikt lapp. När jag vecklade upp den hade hon redan börjat gå därifrån. Jag läste febrigt och darrhänt. ”Du är söt.” Vet inte varför. Men jag ropade efter henne. ”Men du är jävligt ful!”
Jag var femton år. Vi hade haft gympa och vi stod och duschade i en ångande rad. Det tjoades och hoades. Så där som det gör i grabbiga duschrum. Någon virade ihop sin handduk och pisksnärtade mig på stjärten. Ytterligare en gjorde samma sak. Till slut stod fem personer och snärtade mig. Jag skrattade så där som man gör. En kvart senare stod jag i ensamhet och grät i skolans källare.
Jag var sjutton år. På något sätt hade jag fått tag på en flaska Rosita till festen hemma hos Martin som hade föräldrafritt. Jag drack för mycket. För snabbt. Jag kräktes och sen somnade jag, helt utan kontroll. När jag vaknade var festen fortfarande i gång. Någon dansade i soffan jag låg på. Jag upptäckte att jag var naken. Jag fick panik. Rusade upp ur sängen och ut i garaget. Folk skrattade vilt. När jag stod där i garaget kände jag att skavde i stjärten på mig. Något satt fast där inne. Jag försökte få ut det. Krafsade vilt med fingrarna. Efter en stund föll en tampong ut ur mitt anus.
Jag var fjorton år. Och befann mig i en period i livet då jag onanerade väldigt ofta. Intensivt. Minst fyra gånger per dag. Ibland sju. Det fanns ingen hejd på mitt runkande. Och jag började inrätta mitt liv efter min vilda onani-frekvens. Vid ett tillfälle frågade pappa mig om jag ville följa med till Paris för att se Franska Öppna i tennis. Jag älskade tennis. Men tackade nej. Hittade på något svepskäl. För jag såg att en resa med pappa till Franska Öppna skulle äventyra min onani.
Jag var sexton år. Hade just flyttat från Stockholm till en liten ort på västkusten. Försökte ta mig in i kulturen. Gjorde allt. Pratade till och med göteborgska. Efter några veckor var jag på fest. Den största killen på högstadiet kom fram och tryckte sin armbåge under min haka. ”Du ska inte tro att du är något, fitta!” och så slog han. En gång. Två gånger. Tre gånger. Blodet rann. Det rann blod på själva linsen i mitt ena öga – mitt synfält blev rött. Jag svimmade och vaknade av att någon torkade mig i ansiktet med en binda.
Jag var tretton år. Bästis med Johnny som var tjock. Han var ofta retad av de andra i klassen. Jag umgicks med honom i smyg. På en rast när vi spelade landhockey ramlade jag. Johnny stod alldeles bredvid men hade inget med mitt fall att göra. Jag reste mig och sprang efter honom. ”Du fällde mig din feta jävel” och slog honom i ansiktet. Jag träffade perfekt. Han började gråta. Inför alla.
Tonåren. De där jävla tonåren. Det är först nu som vuxen jag förstår hur vidriga de var. Hur elaka alla var – hur elak jag var mot alla. Kanske befinner ni er mitt i skiten? I så fall vill jag bara säga en sak. Kämpa. Uthärda. Det blir bättre. Kram. Calle
Följ mig några veckor HÄR! Jag sommarbloggar! Under min sommarturné med Hard Hat och ATG och Upplopp! Sen är jag såklart tillbaka här.
Man läser så ofta intervjuer med människor som säger typ: ”Det viktigaste är att vara frisk” och ”Så länge barnet är friskt spelar könet ingen roll”.
Känns alltid fel i mig då. Tänker på de som ÄR sjuka. Oartigt att säga så. Att förakta – ja så blir det ju – sjuka människor.
Det var det jag tänkte på.
Dagens Outfitta? Ni undrar? Really? Ok.
Kavaj: Uniqlo
Skjorta: Jens Dahlström
Byxor: Diesel
Close up Outfitta!
Armband: Project Playground
Manschettknappar: Körv
Nu: Mot Godthem City!
Har just skickat iväg ett lass filmer till Procter & Gamble – ni vet jättebolaget. Det var med dem vi gjorde Head&Shoulders-filmen med Alex och Henke Lundqvist som sen blev tv-reklam. Nu har vi varit och spelat in i Danmark. Med Mikkel Hansen – världens bästa handbollsspelare. Och jag är rätt nervös nu. För vad P&G ska tycka om mina filmer. Förbereder mig på det värsta. Förbereder mig på att sväva ut i en ruskig harang svärord. Man vill ha schvungiga svärord. F-ordet är ju egentligen bäst av alla. Det går inte att säga emot. Två stavelser. Man kan trycka på f:et om man vill. Och det slutar med en vokal man kan hojta länge. K-ordet är inte lika bra där. Man kan kan liksom inte schvunga till det.
Vilka är era favorit-svärord? Vad utbrister ni när något går fel? Svara snabbt – jag kan behöva era svar snarare än jag anar.
Känns bra att inte bli behandlad som en brottsling längre. Hur larvigt allt än var så har jag tagit ganska illa vid mig av det där. Och jag FATTAR ju att saker ska utredas om det finns misstanke om brott. Det är i sin ordning. Men allt hade kunnat skötas med ett enda telefonsamtal. Det hade räckt. Jag hade fått berätta min version i lugn och ro och en vettig människa hade genast förstått att det inte rör sig om något brott. Därav min ilska mot polisen på Gotland.
Jag tycker ju egentligen om Gotland! Men den här händelsen har fått mig att aldrig vilja åka tillbaka. (Nu ska jag förvisso dit en kortis på tisdag.) Glömmer inte hur jag såg mig själv på löpsedlar varje dag under tiden jag var där. Visst är det kul med lite hallå. Men jag vill inte betraktas som en brottsling när jag inte är det. Jag vill inte ha med polisen, åklagare och skit att göra.
Har förstått att det finns dubbla känslor för turister på Gotland. Att de ses som nödvändiga men ändå är illa sedda av urinvånarna. Och det kan jag väl inte säga så mycket om. Jag vill inte vara en del av något som inte vill ha mig. Tänker samma sak om vissa homosexuellas vilja att vigas i kyrkan. Varför vill de vara en del av kyrkan när kyrkan har en mer eller mindre uttalad ovilja mot dem? Varför vill man vara en del av något så unket? Även om man har RÄTT till saker och ting så MÅSTE man inte göra dem.
Undrar så mycket vad anledningen till den här smörjan egentligen var. Att de är sysslolösa, säger vissa. Att polisen vill behålla sina anslag säger andra. Att den drivande polisen Dan Paulsen är rubbad säger några. Kanske är det lite av alla dessa tre saker? Och jag vill säga det till dig Dan – jag vet att du läser: Puss! Ta hand om dig. Den här gången gjorde du i byxan. Håller tummarna för att saker går bättre i framtiden.
Fallet med ormen jag dödade är nu nedlagt. Det blir inget åtal. Jag är glad. Men jag SKÄMS över den gotländska åklagarens beteende. Det oförskämda i att slösa bort så mycket av allmänhetens pengar. Vet inte vad han eller hon heter. Men skulle gärna höra vad de har att säga till sitt försvar. Man väcker bara åtal om det finns bra chans för fällning! Hör du det, din lallare?
Nu lägger jag detta bakom mig. Eller. Om Gotlands Allehanda hör av sig ska jag med glädje spilla ut mina bönor.
När jag och Anitha var i Paris och förlovade oss för två år sen stötte vi på en härlig familj på en restaurang. Mannen berättade att han arbetade ”in sails”. Varpå jag ställde frågan om han var skeppsbyggare eller om han tävlingsseglade själv. Aldrig har jag sett en så frågande min. Tills jag fattade att han jobbade ”in sales”. Vilket ju… Ja ni fattar.
Samma sak nu i vintras när vi var i Miami. Vi blev sugna på att hyra en bil. Ett riktigt åk. Utan tak. Så jag gick ned i receptionen och sa: ”I need a really nice cab.”. Fick exakt samma frågande min till svars. ”How do you mean nice?” Jag utvecklade. Sportig. Vinden i håret. Hela paketet. ”Ah. You want to rent a convertible?”
Cab. Fy fan vad bananig jag kände mig då. Men jag älskar ändå såna där missförstånd. Även om jag ser ut som en fullständig idiot är det ju just såna saker man kommer ihåg. Hade ni nåt på det?
Ni är många som undrar hur det går med ormeriet på Gotland. Och jag vet faktiskt inte! De gotländska kvarnarna mal långsamt. Kanske blir det nedlagt. Eller så kommer det drivas vidare.
Här är utredarna på Gotlandspolisen. De är mycket noggranna! Har hållit på i ett år nu. Inget lämnas åt slumpen.
Och här är min advokat. Ser ut som att vi kommer få det riktigt tufft, eller hur?
Dicken och vår senaste värvning Nicklas Hermansson åkte till Cannes idag. Reklamfilmsfestival och glam. Lite oklart vad det är de EGENTLIGEN ska göra där. Visst har Hard Hat producerat några reklamfilmer men… Hoppas hur som helst att de inte sliter ut sig där nere. Själv minimerar jag allt resande. Hatar att resa. Hatar att mingla. Hatar mer och mer att träffa folk. Folksamlingar håller på att utvecklas till en riktig fobi för mig. Kryssade genom NK i helgen. Fick hjärtklappning och svettning och darr på hand. Sprang hem.
Skit i MIG! Låt mig hylla Nicklas Hermansson. Han var vår största uppdragsgivare på Aftonbladet förut. TV-chef. Oerhört kunnig i hur man gör. Vad som fungerar och vad som inte fungerar. Det finns nog ingen som kan avgöra om folk kommer klicka på ett program som han. En sån person ett modernt produktionsbolag måste ha. Och så totalt olik mig i arbetssätt. Nicklas är strukturerad. Klarsynt. Jag är ostrukturerad. Och lutar mig mot att tidspressen tvingar fram något bra till slut. Nicklas kan göra presentationer. Jag… kan inte göra det. Kort sagt – med honom ombord fördubblar vi våra chanser att sälja in bra grejer. För tro det eller ej, men alla kunder älskar inte mitt arbetssätt. Nicklas är en stjärna. Kanske är ni som läser det här också stjärnor? Vi söker såna! Klicka HÄR.
Saker jag är överens om:
- Facebook-appen suger. Som fan. Med tänder och allt. Undrar så varför det är så. Eller är det mig det ligger hos? Kanske är Facebook till för singlar och så?
- Min fru är en hjälte. En indisk valkyria. En superkvinna. Mamma-”ledig” i ett år. Samtidigt som hon frilansat och nu startar hon en egen business som fanimig ser ut att fungera. En egen uppfinning! Från inget till något. Så jävla coolt av henne.
- Ibland när jag vaknar på natten tror jag att min kissnödighet ska gå över. Den har inte gjort det hittills. Men antar att det har att göra med min övriga arbets-skygghet. Att jag inte kan förmå mig att göra läxan.
- Andra som heller inte kan förmå sig att göra läxan är tv-kanalerna. Nu vill de göra exklusivt innehåll till webben. Och tror att det kan ske på samma villkor som på gammel-tv. Så dumt!
- Herman Lindqvist måste ha blivit senil.
- Ingen död kan vara hemskare än att bli riven i stycken av vargar.
- Man ska dricka när man är törstig och klia där det klias.
- Allt blir bra. Ni vet det va?
Inte gått utanför dörren förrän nu. Valde kläder omsorgsfullt. Det blev:
Jacka: Lyle&Scott
Tisha: H&M
Byxor: Adidas
Skor: Adidas
Ska köpa: barnmat, smör, frukt och marsipan.
Mamma fyllde år. Eftersom Alex är i sin LJUVLIGA lada som han älskar så mycket samlades resten av oss. Först middag på Wasahof. Och sen en calvados på Sven-Harrys i Vasaparken. Tror det heter så. I det där guldhuset, ni vet. Väldigt härligt.
Sen gick jag vidare till Snowmans och Hard Hats sommardrink. På bilden ser ni två riktiga moneymakers. Bra.
Sen åkte jag till Danmark för att spela in en rolig grej. Sånt där är ju lite bajsnödigt – man får inte säga vad det är och så. Som att ni skulle bry er! Men det var roligt!
Igår var vi på middag. Den här kyrkan är vår granne.
På inspelning i Köpenhamn. Älskar att läsa era berättelser om er själva. Älskar!
Älskar saker som inte är så tillrättalagda. Tillräckligt många håller upp sin framgångsrika och lyckliga fasad. Vi människor är komplicerade! Fortsätt gärna! Vad jag har på mig?
Jacka: Woolrich
Tröja: Frank Dandy
Byxor: Acne
Andedräkt: schweizernöt och kaffe
Har gjort två riktigt slyngliga saker idag. Två spoiled brat-grejer. Som ändå fått mig att må lite bra! Den ena: när Anitha kom och löste av mig på dagis skulle jag till Arlanda. Tog taxi hem för att hämta mitt bagage för att sen åka vidare. När jag kom hem sa jag till taxichauffören att vänta en kvart-tjugo minuter. Jag gick in i lägenheten och sov då! Kan ni förstå vad härligt?
Den andra: ta en cigg i detta nu på rummet fastän man inte får. Älskar det!
Sov gott nu alla sköningar där ute. Var ni än är.
Skjorta: Woolrich
Byxor: Acne
Skärp: Nitty Gritty
Skor: Jens Dahlström
Breath: Koriander och öl
På väg till cph med Hard Hat. Ett kul jobb för Head&Shoulders. Eller får man inte säga sånt? Blir Mats arg nu? Grymtar han? Kanske.
Säg nu vad ni gör! Detaljerat! Skulle älska att läsa det. Tänker på signaturen jumjum som skrev att hon ska plugga klart och sen lämna sin man. Så mycket verklighet. Säg nu hur er dag ser ut. Vad ska ni äta? Kommer ni ligga? Eller onanera? Vem tänker ni på då? Säg allt!
När man träffas och blir ihop läggs en ribba. Reglerna sätts. Lagarna. Ni vet vad jag menar! Ni VET! Hela förhållandet grundar sig i de där reglerna. Och de GÅR inte att bryta utan att det blir kris. Det är lätt hänt att man är så kär att man inte tänker till där i början. Man gör uppoffringar. Förminskar sina intressen för att göra den andre glad. Många förminskar till och med betydelsen av ens vänner. Vilket ju ofta straffar sig lite senare.
Vet egentligen inte vad jag vill ha sagt. Jo! Att ni som är på väg in gör bra i att lägga in lite luft i kalkylerna där i början.
Själv är jag helnöjd. Fick sagt en massa saker. Som att jag tycker om att ibland ta en öl eller två alldeles ensam på restaurang. Nu får jag göra det utan några konstigheter. Jag sa också att jag tycker om att ta en kort resa på egen hand. Nu skulle det inte bli någon kris om jag fick för mig att göra det. Fattar ni vad jag menar? Skulle jag INTE ha sagt det skulle det bli kris om jag plötsligt började dricka öl ensam då och då. Samma sak med Anitha. Hon har en massa egenheter som hon lever ut. Och som är ok.
Har nån av er gjort en miss där? Har ni en egenhet som ni inte ventilerade i början? Och som nu är omöjliga att föra in. Eller är allt det här blaj av mig utan substans?
Så här klär jag mig varje morgon.
Undertröja: H&M
Byxor: Free City
Kalsonger: inga
Tår: Lite irriterat vid lilltån.
På min lista över människor jag tycker oerhört mycket om. Olof Brundin. En gentleman in i märgen.
Idag var första dagen för Penny på förskola. Jag gick med henne. När jag öppnade grinden öppnade sig hela min barndom. Som en sån där bok där papper vecklar ut sig på uppslagen. Jag såg allt.
Vi flyttade en hel del när jag var barn. Nya skolor, nya dagis, nya fritids. Alltid samma nervositet. Klump i magen. Alltid exakt likadana blickar från de som skulle eller skulle inte bli mina kamrater. Idag var det Penny som stod där. Framför alla stora ögon. Jag tittade på henne där hon stod med sin lilla hand i min. Och hon tittade upp på mig med allvarlig blick. Jag gjorde ALLT för att inte verka rädd eller nervös. Tjoade och sa ”Nä men OJ vad roligt! Penny! Ser du! Vilka söta barn överallt!” och Penny ställde sig mellan mina ben och tryckte sig mot mig och kramade min hand. Efter några minuter tittade hon ut. Drog mig fram till en pojke och visade… Vet inte vad! Visade liksom närvaro och respekt. Som i filmer när indianer möts. De ser varandra. Kalkylerar snabbt om det är Krig eller Fred. Det blev fred.
Hela dagen höll hon sig mot mina ben. Men gjorde ibland små utfall. För att snabbt pila tillbaka. Sen åt vi. Och Penny satt på en vanlig stol för första gången som alla andra barn. (Jag sa inget om det till fröknarna.) Och sen var det vila och Penny somnade och Anitha kom och tog över och nu sitter jag här på jobbet och ska på möte med ATG i Sundbyberg och allt känns jävligt annorlunda nu. Penny är en person. Pennys universum vidgade sig med tusen procent idag. Hon skapar egna relationer och egna vänner och hon odlar sin person utan mig och allt det där är bortom min kontroll och det är kanske som det ska vara men det är ändå svårt.
Och jag antar att det här är ett bra tillfälle att börja skriva lite mindre om Penny här i bloggen. Ska inte bli så bajsnödig att jag helt ska ignorera hennes existens – Gud vad löjligt sånt är! – men ni fattar. Penny ska få gå själv nu. Vi andra kör vidare! Förresten! Nu behöver ni inte skriva namn och sån skit när ni kommenterar. Bara skriv och skicka!
Det är intressant det här med ens ex, visst är det. Jag och Anitha har pratat MYCKET om våra ex i helgen. Igår satt vi i köksfönstret hela kvällen. Jag drack calvados och Anitha drack vin. Och vi rökte och berättade för varandra. Vad vi gått igenom och vad vi lärt oss om oss själva. Och vad vi lärt oss om världen. Nu säger jag inte att vi är ett perfekt par utan brister och dåliga dagar. Haha. Det gör ju typ alla par. Och de älskar att sprida det. Säga till alla som hör: ”Nä men vi är såååå lyckliga ALLTID. Inget annat par är nog lika lyckligt som vi.”
Vad jobbigt det måste vara att leva upp till det där. Att alltid vara lycklig. Att alltid VERKA lycklig.
Idag är en lugn dag. Penny har somnat. Anitha spelar Rumble. Och jag har just dumpat en död hora nere i kanalen. Härlig söndag!
Pennys fina gudfar Mats Dickelizer Dicklén hörde av sig och bad om att få vara barnvakt. Och jag är väl inget jävla ODJUR som skulle förvägra honom det!
Nu vankar jag och Anitha runt. Försöker hitta game. Men vi märker att vi liksom halkat bort. Halkat ur svängen.
Vad gör man mör man blivit plötsligt barnlös? Förutom att injicera då.
Lagar soffan. I dagens outfitta.
Överdel: Frank Dandy
Underdel: Frank Dandy
Innanför underdel: strumpa från Happy Socks
Hörreni. Vad fan är det med er? Varför säger ni inget? Varför REAGERAR ni inte?! Säg nu hej! Säg vilka ni är och var ni kommer från. Jag SER ju att ni är mer än 4000 som läser här varje dag. Varför tiger ni? Så här. Om ni inte ger er till känna så skickar jag Penny på er. Och ni ser. Man vill inte ha henne på sig.
Nu är det er tur att bidra. Bara en rad! Tänker inte hålla på och skriva grejer rakt ut i luften.
Ni då? Era sorgliga huttrande jävla as?
Glömde berätta! När vi satt och åt middag där på Limon hörde vi en svensk tala i telefon. Väldigt högt och brett. Så där som man kanske gör när man är utomlands och brännan sitter lika fint som den tredje ölen. Han vandrade av och an genom restaurangområdet. Och fattade till slut posto bakom oss. Följande är en nästan EXAKT återgivning av samtalet.
… Nä men du vet… Magen… Helvete vad risig jag har varit. Det blev värre och värre.
(Jag och Anitha började spetsa våra öron nu.)
Igår var det för jävla illa. Du vet de där små jävla kranarna som sitter liksom INUTI själva toaletten här nere? Ja. De där som tvättar. När jag drog på den – jag trodde jag skulle dö.
(Här säger personen på andra sidan i telefonen något)
Asså. Det var liksom inte skit som kom. Det var nåt gult gojs. Det blir ju så efter några dar. Och det sved ju som bara satan. Jag BLÖDDE ur rosetten! Inte alls vackert.
(Här säger personen på andra sidan i telefonen något igen)
Ja. Nä. Nä men idag är det otroligt mycket bättre.
Vad skönt! Tycker jag, Anitha och Penny.
Poolhäng hela dagen idag. Anitha skulle visa sitt bästa dyk. Jag, som inte kan hoppa i vatten utan att hålla för näsan, skulle få en lektion. Kul!
Får lite känslan att hon knappt lämnat poolkanten innan dykningen börjar. Lite som ”mitt första dyk” man gjorde i simskolan. Man liksom välte ned i vattnet. Underkänt.
Här är det möjligen jag som är en smula trigger happy. Man ser hur rädd hon är för kylan i vattnet. Underkänt.
Ser ut att bli lite magplask, visst då? Som att hon stod på alla fyra vid poolkanten och sen tog ett hundskutt. Underkänt.
Lite samma sak här. Mina tankar rör sig mot såna där omöjliga figurer med trappor och så. Det här hoppet går liksom inte ihop. Man kan OMÖJLIGEN tro att hon hoppat från kanten. Snarare i så fall att nån släppt henne från ett flygplan men att hon hamnar snett. Underkänt.
Det här vet jag inte hur det gick till. Det ser ut som att hon stod på kanten och att nån gav henne en tackling i ryggen. För en dykning är det ju inte. Underkänt.
Här liknar det något! Bra spänst! En aning L-formad. Men det kompenseras av spetsen. GODKÄNT!!!
Den lyckade dykningen firade vi på Limon. Vårt stamställe här nere. Solnedgång i havet och hela den biten. Nu: på-dronkning.
Skjorta: Gant Rugger
Linne: H&M
Shorts: Ralph Lauren
Penny:
Huvudbonad: trosor från Ralph Lauren
Bikini: Speedo
Höll nästan på att glömma. Dagens Outfitta. Det ska grillas ja!
Skjorta: Cos
Shorts: Woolrich
Andedräkt: Ett par öl inkl vrålstark ölkörv.
Vi hyr hus här nere av en vän. Ett hus i en liten by där det bor många svenskar. Härom dagen stötte vi på en bekant nere vid poolen. Klara. Superskön. Men känner henne inte jätteväl. Jag kom ned påklädd där vid poolen och hon hade bikini. Just DÄR började mina tvångstankar runt hela umgänget med henne. För hur hälsar man på en bekant som har bikini? Kramas man? Eller är det olämpligt? Är det för nära? Jag – som är en kramig person – körde på kramen. Grubblade på det resten av den dagen. Det kanske var fel? Jag vet ju inte hur väl hon tycker att vi känner varandra.
På kvällen började jag fundera. Tänk om hon tror att vi har liksom stalkat henne? Fattar ni vad jag menar? Tänk om hon tror att vi VISSTE att hon har hus här och att vi därför hurde ett hus i närheten och sen ”råkade” stöta på henne vid poolen? Vet inte varför, men tog upp det med henne. Berättade vad jag tänkte. Sa att vi inte är stalkers och så. Att vi inte hade en aning. Vilket ju gjorde allt än jävligt mycket konstigare. Hon bara: ”Jaha. Nej men det trodde jag inte heller.”.
Idag skulle vi skjutsa henne hem. Då SPELADE jag som att jag inte visste vilket hus hon bor i för att inte verka vara en stalker. Vilket ju fick mig att framstå ännu mer som en just sådan. Jag gjorde allt för att vi inte skulle se ut som stalkers. Resultatet blev det rakt motsatta. Hon hade kanske inte ens tänkt tanken innan. Jävla dumt man gör.
Jaha. Sen idag på eftermiddagen skulle jag stå på huk bredvid Penny som lekte med hennes dotter. Var tvungen att ge henne stöd. Och ni vet ju hur mina badbyxor ser ut. PUNG! Liten som fan. Men ändå. PUNG. Godnatt.
Att resa med barn. Älskar det! Tro inget annat. Men nyckeln är att förbereda sig på verkligheten. Man kan glömma det där med sena rosé-nätter, för man är så trött. Man kan glömma det där med att somna till i solstolen. Man kan faktiskt glömma att hänga vid poolen mer än ett par timmar. Det man kan glömma fetast är att läsa böcker. Har inte läst en rad här nere. Och då hade jag ändå bara med mig faktaböcker. Ni vet – såna man kan halvläsa.
Kanske kan man säga att det inte är vi som tar med barn på semester. Det är de som tar med oss. Det är deras villkor som gäller. Och vet ni. Det är ganska härligt. Skulle aldrig få igenom två obligatoriska sovstunder efter frukost och efter lunch om bara jag och Anitha reste. Skulle aldrig få känna på lyxen att skrota omkring i jordgubbsfläckig skjorta en hel eftermiddag.
Det är ljuvligt att resa med barn. Om man accepterar fullt ut att deras regler gäller.
Hon kanske går upp ur poolen lite snyggare än jag. Men JAG har pungkorta badbyxor. Just det!
Skjorta: J Crew
Badshorts: Frank Dandy Superwear
Tofflor: Nove Lido
Humör: Vred
Jag och Anitha är nästan alltid överens. Kanske en av anledningarna till att vi fann varandra. Älskar varandra.
Men. På semester skiljer vi oss rejält. Jag vill göra så lite som det bara är möjligt. Jag vill gå på samma frukostrestaurang varje dag. Jag vill gå till poolen vid halv tolv, vara kvar till halv tre, handla mat och sen ta en öl på verandan. och sen göra mat och sen… resten. Ni fattar. Minsta motståndets lag.
Anitha vill GÖRA en massa saker. Åka på utflykter. Marknader och skit. Hon vill MOTIONERA. Äta bär. Snorkla. Shoppa. Hon vill allt. Jag vill lalla omkring.
Där skiljer vi oss. Men inte från mängden, tror jag.
Idag tog vi obligatoriska gå-upp-sexigt-ur-poolen-bilden på Anitha. I morgon är det min tur. Ska visa lite, lite pung. Inte missa!
Läser era kommentarer om sex-frekvens. Intressant det där. Onekligen förändras en del när man får barn. Känns ganska biologiskt ändå. Jag menar – det är ju ändå därför man ligger EGENTLIGEN. För att få barn. Även om det är härligt också utan den avsikten.
Anledningen till att jag skrev var att jag hatar om par känner sig misslyckade om de inte ligger varje dag. Har stött på tossiga typer som påstår att ett lyckat förhållande bygger på att ha sex ofta. Jag vet inte med er men jag skulle säga att par med barn som knullar järnet har mer att ta tag i med sig själva än de som inte knullar järnet.
Sex är härligt och allt det där. Men sex är inte allt. Hur ofta jag och Anitha ligger? Inte lika ofta som innan Penny kom till oss. Sånt är livet just nu.
Linne: Hennes & Mauritz
Shorts: Woolrich
Skor: Adidas
Mage: Över trettio år och gillar mycket smör på mackan. Fan satan. Måste bli ändring nu.
Hår: Pool area
Bilden. Inte ett försök att skildra min point of view i eftermiddags-berusat tillstånd. Nej. Tappade telefonen i en pöl bredvid poolen. (Dicken! Ser gärna att du skickar en springare att köpa en ny telefon till mig lite pronto.) Dricker Efes – the local beer – och min lilla familj sover. Penny för natten. Anitha fram tills middagen. Det här måste vara en av de bästa ölstunderna i livet. Glaset immar så mycket att bordet blir blött. Det bränner i huden. Man är TÖRSTIG. Man har larvigt salta chips till.
Förresten. Har en fråga. Diskuterade en del med Anitha idag om sex. Hur ofta par ligger med varandra. Vet att många par ligger av rena samvets-skäl för att man ”måste” om man ska föreställa ett lyckligt par. Många par ligger en gång i veckan. Och många varje dag. OBS. Nu är vi ÄRLIGA här. Så håll inte på och balla er och säg att ni ligger två gånger om dagen. Om ni är ihop med nån så säg! Och berätta också om ni har barn – om det förändrade något i ert nuppande.
Nu ska jag fjutta på eldstaden här i trädgården och grilla till nåt jävla kött – skitsamma vilket. Inget av det där spelar ju roll!
Framme i Bodrum. Gumusluk. Anitha och Penny har gått och lagt sig. Jag dricker en öl (ok tre) och känner hur det kvillrar i mig. Munter och optimistisk och kommer på saker att TA TAG i. Ni fattar. Det blir inget med det. Men ändå.
Avvecklade en ovän i veckan. Genom att skriva mejl. Sa förlåt. Inget svar. Men det spelar ingen roll.
Jag ska ta EN öl till nu i ensamhet. Ja EN. Ska lägga ifrån mig telefonen och lyssna på hundarna som skäller långt där borta. Sen: Snake eyes!
Är förbannad. Bråkar med Mats om den här bloggen som numera inte går att blogga från. Han får klä skott för andras lallerier. Men vad fan. Så är det när man är vd. INGENTING FUNGERAR PÅ DEN HÄR SATANS JÄVLA SKITSAJTEN. Det går inte att blogga från mobilen. Och har försökt ladda upp en bildjävel i en timme nu. Men det går inte. Har slagit på datorn som om det vore en gammal tv-apparat. Satans helvetes jävla skitblogg. Fy fan vad arg jag är. KUUUUK!
Återkommer. Nu är Mats arg. Säger: ”Ska inte försöka göra roliga grejer mer” och ser sårad ut.
Vad i helvete är det som pågår?!
På väg ned till studion för att spela in säsongens sista Schulman Show. I morgon åker vi till Turkiet och Bodrum där vi hyr Pontus Gårdingers hus. Kul med ett riktigt kändishus ändå! Tänkte att jag skulle sätta upp lite lappar från Pontus i området. Sur-gubbjävel-lappar. I övrigt tänker jag mig att jag och Anitha kör på samma stil som bilden.
Min svartsjuka har fått mig att göra saker jag inte hade en aning om att jag var kapabel till. Den har till och med fått mig att begå rena olagligheter. När jag var tonåring blev jag brutaldumpad en gång. Ni vet. Så där dumpad och förnedrad som man bara blev i tonåren. Hur som helst. I flera år efter den där dumpningen hände det att jag loggade in på hennes mejl, som ju jag hade skapat en gång i tiden. Hon bytte aldrig lösenord, dumfan. Jag gick in där och läste och donade nån gång ibland fram tills för bara ett par år sen. Jag grät över mejl från hennes nya killar. Och mådde gott när hon fick dåliga besked. Jag kunde inte släppa henne! Njöt av att ha insyn. Och hatade det. Plågade mig. Späkte. Nå. Vid ett tillfälle mejlade jag från henne till hennes kompisar. Jag var full. Det var natt. Skrev mejl med texten ”Hej. Jag är helt jävla dum i huvet”. Sen den dagen var det slutsnokat för min del. Hon bytte lösenord. Hade hon inte gjort det hade jag nog gått in på hennes mejl än idag. Och luktat på blommorna.
Jag är i alla fall inte ensam om att ha gjort sjuka prylar av svartsjuka. Eller hämndlystnad. Eller vad det nu är för känslor som sätts i gungning när man gör såna här psyk-grejer. Vi är nog psykopat-svin. Men vadå. Grejerna svartsjuka tjejer har gjort mot mig är fan ännu värre! Nån sjuk jäkel sa att hon var gravid fastän hon inte var det. För att få mig att stanna. En annan krossade en 30-40 tomflaskor i min lägenhet. Hackade ursinnigt med flaskorna på kaklet så det skulle spricka. Fick betala flera tusen för att städa upp efter henne. Det enda jag hade gjort var att träffa en annan tjej.
Min fru är lika sjuk hon. Hon har borstat toaletten med sin ex-killes tandborste. Placerat skaldjur i hans gardin-stänger. Tycker sånt där är så oerhört intressant. Vad för sjuka prylar man gör mot sina ex. Så jag frågade runt bland bekanta.
En kompis hällde sömnmedel och laxermedel i sån där drickyoghurt. Så när exet somnade bajsade hon på sig. Jag menar – det är ju KRIMINELLT! En tjejkompis kissade i sin killes brevlåda, En annan polisanmälde sin ex–flickväns pappa för häleri. För att liksom jävlas tillbaka. En bekant köpte ett kontantkort och skickade sms till sitt ex så att hans nya tjej skulle tro att han var otrogen. En snubbe ringde sin förra tjejs nya kille och sa att hon har könssjukdomar och ”allmänt billig”. Samma kille skar sönder alla fyra däck på hennes bil. En annan tjej råkade dra på sig Klamydia efter att det var slut. Hon tjatade på killen att ligga med henne bara en gång till. För att då ge honom sjukdomen.
Vad man ska lära sig av det här? Att folk är beredda att begå regelrätta brott för att hämnas. Så när ni dumpar någon – gör det schysst. För det värsta man kan ha efter sig är en sårad och desperat människa som inte vill bli glömd. Och byt för Guds skull lösenord när ni byter pojkvän.
Anitha är på något event på stan. När jag kom hem efter jobbet luktade det tungt av parfym i lägenheten. Och varmt hår. Ni vet hur varmt hår doftar. Äckel-gott. Platt-tången låg i handfatet. Små pappersbitar med läppstiftiga läppavtryck på. En driva kläder på sängen som tydligen var ”helt jävla fel”. När hon skulle gå fick jag en sån där puss som är mer på sidan och är HELT utan läppar. För hon ville inte smeta ut. Såklart. Blir ändå sårad varje gång det händer. Och så var det ”Jag blir nog inte sen” och klackar ute i trapphuset och där gick porten igen och jag går till fönstret och ser Anitha hoppa in i en skåpbil med tonade rutor där hon inom fyra minuter knullar STENHÅRT med sju jättenegrer och de drar kokain från hennes mage och hennes bröst och hon lever ut ALLT det hon inte får leva ut här hemma hos mig och Penny. Och jag antar att det är bra för henne. Att hon… liksom… får utlopp.
Jaha. Här sitter jag. Har inte så mycket att göra. Är det nåt på teve?
Den här bloggen… Jag har ett syfte med den. Det handlar inte att tjäna pengar. Och det handlar inte om att blogga om kackiga grejer som sociala medier-kåta företag budar över. (Men skicka på för Guds skull!) Mitt syfte med den här bloggen är att tänja mina leder litegrann. Att vänja mig vid skrivandet. Och att förlika mig lite med min smuts. Alla bloggar jag läser är så tillrättalagda. Till och med när de ska beskriva dåliga sidor av sig själva är det ändå någon form av skryt eller koketteri. Jag mår illa av det. ”Åh vad jag är trött och titta på mina hängiga ögon” skriver de och lägger in en bild på sig själva där de är as-heta.
Allt som uttrycks numera är tiggerier av bekräftelse. Alla vill ha likes. ALLA VILL HA LIKES. Alla vill ha LIKES.
Skitsamma. Nu ska jag till Riche.
Kom just till jobbet. Ska iväg på möte strax. Borde ta en kaffe. Borde röka. Men sitter istället här och tänker på när en ex-ex-ex-ex-ex-ex-ex-flickvän gjorde lunchlåda till mig. Varje morgon. Vi hade ganska ont om pengar. Så hon gick upp tidigare för att laga mat. Falukorv och vad det var. Hemmagjord pizza. Kanske någon potatis- och purjolökssoppa. Ni fattar. Vettig mat.
Och jag då? Varje morgon tömde jag den där lunchlådan i en speciell papperskorg på väg till jobbet. Och så åt jag ute med resten av gänget. Tog med mig den tomma lådan hem och sa ”Oj vad gott det var!”
Jag hade kunnat be henne sluta laga den där maten. Men ville inte såra henne. Och ville få henne att tro att jag ”ställde upp” på våra livsvillkor.
Anitha – hon lagar inga matlådor. Hon känner mig. Hon vet vad jag går för. Vilken sköning jag är.
Välkomna hit! Kunde inte hålla mig från att börja igen. Man kanske kan säga att ni och jag är ett par som har gjort slut. Men som ses igen på fyllen.
Visst suger det lite i magen? Kåtsuget. Vi låg ju så bra! Varför inte bara ligga en gång till? Det behöver ju inte betyda så särskilt mycket. Eller kommer det bli bråk av det här? Jag vet ju att ni gått vidare. Att du ligger med andra för mig okända sen vi gjorde slut. Vet att du är på efterfester i hans flådiga vååååning. Vet att ni fnissar och dricker vin och att ni backar in i hans sovrum. Vet att ni delar en cigg i sängen så där som de gör på filmer. Ni ligger på rygg och pratar förtroligt och askpelaren är nästan två centimeter och faller av just när du ska räcka över den till honom och han spelar arg och säger ”Nu ska du få!” och kastar sig över dig och ni rullar runt där i de där egyptiska lakanen. Flera varv. Kön mot kön. Till slut hamnar han överst. Tar tag om dina handleder. Trycker de uppåt slutet av sängen. Fnisset avtar med andhämtningen tilltar. Han kommer in i dig och du biter dig i läppen och du vet att du borde sova för du ska upp till jobbet men du kan inte motstå för det är ju så skönt. Så säger det plötsligt ”pfft” och töntjäveln kommer efter bara trettio-fyrtio sekunder. Han säger ”Ojsan…” Och du VET att det inte är honom du vill ligga med. Han är ju en TÖNT! Du vill ligga med Schulmania!
Så stanna nu här hos mig ett tag. Låt oss ligga. For old times. Ingen kan ju ligga som vi…
Har köpt en ny kamera. Nikon 1. Ska inte tråka ut er med teknik-prat. Och. Det är inte särskilt svårt att ta fina bilder av ens egna barn. När jag titar på Penny kan det hända att jag blir sorgsen. Eftersom jag anar att min pappa älskade mig lika mycket som jag älskar henne. Man tänker inte på det så särskilt ofta! Det kanske vi ska göra på lite oftare, vi människor.
Jag är tillbaka! På riktigt! Med full kraft och allt det där.
På den här bloggen är allt som vanligt. Jag har dessutom fått tillåtelse av Anitha att vara lite… Ni vet. Vara lite av den gamla Calle här. Det blir kul! Det enda jag behöver nu är väl egentligen att ni ska säga att ni är med mig på detta. Att vi gör detta ihop. Säg hej!
Guld 2012
Silver 2013
